The Rolling Stones – Foreign Tongues

Det mest anmärkningsvärda med Foreign Tongues är inte bara att The Rolling Stones fortfarande spelar in och uppträder med rock’n’roll år 2026, mer än sextio år efter sin debut. Den verkliga överraskningen är bandets obrutna engagemang – en närvaro som genomsyrar deras 25:e brittiska studioalbum och visar att Mick Jagger, Keith Richards och Ronnie Wood förblir lika investerade i skapandet som någonsin tidigare, bortom enkel nostalgi.

Albumet släpptes 10 juli 2026 och följer mindre än tre år efter det uppmärksammade comeback-albumet Hackney Diamonds. Återigen är det Andrew Watt som står för produktionen. Foreign Tongues rymmer 14 spår; tolv nya originalkompositioner ramas in av covers på Amy Winehouse och Chuck Berry, som elegant hedrar både nyare legender och bandets ursprungliga influenser.

Öppningsspåret, “Rough and Twisted”, fungerar som ett manifest: rått, bluesbaserat och med en avsiktligt kantig produktion där gitarrerna söker spänning hellre än perfektion. Därefter skiftar “In the Stars” till en mer melodisk och rundad ton – en tidig signal om bandets vägran att låsa sig vid ett enda uttryck. Stones rör sig ledigt mellan garageblues, klassisk pop, soul, country och arenarock, vilket illustrerar vad som länge hållit dem relevanta och oförutsägbara.

Albumets starkaste ögonblick är ofta de där Stones väljer att blanda nytt snarare än att återskapa forna triumfer. “Jealous Lover” utmärker sig med ett fylligt soulgroove och Steve Winwoods karaktäristiska Fender Rhodes, medan Jagger glider upp i falsett. Ekot av 1970- och 80-talets Stones finns där, men känns samtidigt fräscht och vitalt snarare än nostalgiskt. Mer drivna “Mr. Charm” och countrysvängiga, lätt desillusionerade “Ringing Hollow” breddar ljudbilden. Jagger närmar sig samtidsskildringar med vassare penna än någonsin, långt från den eviga playboy-rollen.

Under Andrew Watts produktion får albumet ett kraftfullt, modernt ljud: mäktiga trummor, tydliga sångspår och gitarrer tillräckligt massiva för stadionformat. Denna energiinjektion har hyllats av kritiker, även om vissa menar att soundet ibland är så polerat att bandets karakteristiskt skrovliga spontanitet riskerar att gå förlorad – en balansgång Stones alltid försökt bevara för att aldrig bli förutsägbara.

En av albumets mest gripande höjdpunkter är ett ögonblick av sårbarhet snarare än självsäkerhet. Keith Richards tar över på sång i “Some of Us”, med en utmattad och tidlös röst som vägrar försöka låta yngre än verkligheten tillåter. Just i ärligheten ligger låtens kraft och påminner om varför Stones aldrig blivit enbart rockarketyper.

Extra tyngd får “Hit Me In The Head”, där Charlie Watts hörs på trummor från en av sina sista studiosessioner före sin bortgång 2021. Istället för att förstärka sentimentaliteten får Watts karakteristiska sväng tala för sig själv. På resten av albumet är det Steve Jordan som förvaltar det rytmiska arvet på trummor.

Foreign Tongues bjuder också på en av Stones mest imponerande gästartistrostrar till dags dato: Paul McCartney, Robert Smith, Chad Smith, Steve Winwood och Bruno Mars medverkar. Gästerna utgör dock en del av helheten snarare än att ta över, och det är fortsatt kemin mellan Jagger, Richards och Wood som står i fokus.

Att tolka Amy Winehouses “You Know I’m No Good” är sannolikt skivans djärvaste drag. Snarare än att härma originalet tolkar Stones låten genom sitt eget bluesfilter – Mick Jaggers sång och munspel sätter tydlig Stones-prägel. Resultatet delar möjligtvis lyssnare, men bevisar bandets vilja att fortsätta tänja på genregränserna. Avslutningen med Chuck Berrys “Beautiful Delilah” känns däremot självklart naturlig och knyter ihop cirkeln till bandets grundläggande rötter.

Foreign Tongues är ingen ny Sticky Fingers eller Exile on Main St. – och att kräva det är att missa poängen. Skivan står istället som ett trovärdigt sentida statement, som präglas av råhet, humor, ärlighet och vägran att fixera sig vid det förflutna eller hemfalla åt självironi. Några spår hade tjänat på lösare tyglar och lite mindre storslagenhet, men i sina bästa stunder utstrålar Stones glädje, tyngd och oförminskad musikalisk kemi.

The Rolling Stones låter på Foreign Tongues inte odödliga – men desto mer medvetna om tidens gång, och kanske är det därför bandets känsla för äventyr och målmedvetenhet är skarpare än på länge.