Dogge & Pariserhjulet: Två latinobröder, en loppisgitarr och tre veckor

Hur började egentligen samarbetet mellan er? Vem tog första steget?

Pariserhjulet bjöd in mig på sin låt och jag sa ja. Men sen såg jag hans potential i gitarrspelandet, som jag kunde rappa på, så jag föreslog att vi borde göra ett album på tre veckor – och det gjorde vi.

Vad såg ni hos varandra som gjorde att ni tänkte: “Det här kan faktiskt bli något”?

Att vi har den latinska kulturen gemensamt och den latinska berättartraditionen.

Om ni skulle beskriva varandra med tre ord – vilka blir det?

Snäll, positiv, generös.

Vad har ni lärt er av varandra under arbetet med albumet?

Att man kan göra sina idéer på en gång, i känslan, och inte vänta.

Har ni varit oense om något under inspelningen? Vem brukar ge sig först?

Vi har aldrig varit oense, då vi båda har öppna sinnen som alltid är nyfikna på nya idéer.

Albumet känns både punkigt, latinoinfluerat och totalt kaotiskt på sina håll. Var det en medveten plan eller växte det fram naturligt?

Albumet ska kännas som två latinobröder med sina kusiner, Tito Pencheff från Infinite Mass, som spelar in nere i tunnelbanegångarna och källare. Musik direkt i din fejja från kloakerna – smutsigt, underground och stinkande. Målet är inte perfekt, målet är total defekt.

Gitarren på skivan spelades in med en loppisgitarr för 500 kronor. Hur mycket påverkade just den detaljen känslan på albumet?

Alla loppisljud är obetalbara.

Finns det någon låt på albumet som betyder lite extra för er personligen?

För mig är det låten “Flyga”, då den är personlig för mig och handlar om att vara vilsen i kärlek, som vi många är i livet.

Om någon aldrig har hört er tidigare – vilken låt ska de börja med och varför?

“Karusell” verkar flest gilla.

Musikbranschen handlar ofta om perfektion. Ni känns nästan som raka motsatsen. Hur viktigt är det att våga låta saker vara lite skeva och opolerade?

För mig är musik inte perfektion. För mig är musik att fånga känslan här och nu, inte komma imorgon och göra det mer perfekt och bättre. För imorgon har jag en annan, ny känsla jag vill fånga.

Tror ni att svensk musik har blivit för tillrättalagd?

Jag tycker svensk musik blivit tråkigt perfekt, datoriserad och onaturlig. Man saknar hantverket den gamla stammen körde. Men man behöver inte hålla med om min personliga åsikt. Det är coolare att vara operfekt, inte passa in, simma mot strömmen och strunta i trender och hype.

Vad saknar ni mest i dagens musikklimat?

Riktiga artister som föddes till artister, med allt vad det innebär. Ingen som lärt sig vara artist.

Du har varit en del av svensk musikhistoria i över 30 år. Vad är det som fortfarande driver dig att göra ny musik?

Musik är mitt kall i livet. Jag har bilder på mig som treåring med en mikrofon i handen. Detta är vad jag föddes att göra. Jag har nu rappat sedan 1983 och gjort över 40 album. Drivkraften är kärleken till musiken och livet musiken ger en.

Känner du fortfarande samma hunger som när Latin Kings slog igenom?

Jag är mer hungrig än någonsin. Nu när jag vet vad jag kan göra så gör jag det – två, tre album per år – och förverkligar min barndomsdröm.

Finns det något du fortfarande inte har skrivit en låt om, men gärna skulle vilja?

Jag tänker aldrig i låtar, jag tänker i album jag ska göra. Så i pipen nu är dessa album på tapeten hos mig:

Frida Kahlo – Dogge & Pariserhjulet, vårt andra album.
Visor från Havet – min solovisskiva.
FULLmåne – Dogge & Carl Norén.
Mexico – solorapskiva med Dogge, Tomas Granlind som producent/DR Records.
Etiopia – Dogges Afrika-album, producerat av Tito Pencheff.

Alla dessa album är nu under inspelning och produktion.

Du har ett väldigt eget uttryck. Hur skulle du beskriva Pariserhjulet för någon som aldrig har hört din musik?

Det är en stor vinyllåda av mixade skivor som jag växte upp med – allt från rock, blues, singer-songwriter och latino till pop.

Första Pariserhjulet-skivan, Under broarna på Södermalm, är plockad från mycket 70-talsmusik på svenska som man satt i en ny kostym.

Nu är det så kul, för sedan jag träffade Dogge får jag använda alla mina mexikanska rötter och gitarrskills.

När jag började spela gitarr spelade jag bara mexikanska flamencogitarrer i Mexico City. Så jag skulle säga att mitt uttryck är en mix av allt jag växte upp med som har format mitt uttryck.

Hur mycket går du på magkänsla jämfört med att tänka kommersiellt när du skriver musik?

Jag går mest på känslan. Jag vet inte exakt vad magkänsla är för något när folk säger det. Jag går mer på mina öron – om jag vill höra det igen så är det bra.

När det kommer till det kommersiella så var min första mentor Alexander Kronlund, som jobbat med Max Martin, och han lärde mig mycket om musik, hur saker ska vara hookiga och hur folk ska bli hookade på en gång.

För mig är det inget fel på det eller kommersiell musik, men man tänker på ett annat sätt bara.

Alexander Kronlund ligger nära mitt hjärta, för han fick mig att tänka musik utåt och Dogge har fått mig att tänka musiken inifrån hjärtat. Båda behövs lika mycket.

Vad hoppas du att folk känner när de har lyssnat klart på albumet?

Jag hoppas att folk känner av nerven av två nyfunna personer med kärleken till musiken, där gitarren och texterna står i centrum.

Och att detta är ett album som hör ihop. Varenda låt är viktig och det ska inte vara den där låten som låter som en hit, utan en helhet – ett album.

Förälskelsen till de latinamerikanska tonerna för albumet Viva Mexico Cabrones in i en ny svensk riktning musikaliskt som det aldrig tidigare låtit.

Jag hoppas att vårt album och kommande musik kommer att leva vidare och inspirera nästa generationer.

Och vi hoppas att vi kan få komma ut framöver och göra en stor turné för att visa Sverige vad vi går för och knyta ihop svensk och latinamerikansk musik i ett nytt popformat.

Är det här ett engångsprojekt eller har ni redan börjat prata om nästa skiva? Och vad händer annars härnäst för Pariserhjulet?

Förutom arbetet med nästa skiva tillsammans med Dogge går Pariserhjulet in i höst och skriver en helt ny Pariserhjulet-skiva.

Om skivan ligger i en dammig fyndlåda på en loppis år 2046 – vilket pris hoppas ni att någon har satt på den? Och är den värd betydligt mer?

45 kronor.