Daniel Lanois i Stockholm: Mästerligt musikskapande men scenen bleknar mot studion

Det kanadensaren gjort för pop- och rockvärlden går knappast att mäta - förutom legendariska produktioner på album med U2, Peter Gabriel och Bob Dylan gav han även nytt liv till Emmylou Harris (hon har själv sagt att han förlängde hennes karriär med 30 år). Lägg till hans samarbeten med Brian Eno på 80-talet, så snackar vi om en musikskapare av högsta dignitet. Nästan allt han rörde vid på 80- och 90-talet blev till guld.

Som soloartist har han också hävdat sig väl, främst på milstolpen Acadie från 1989, som allmänt anses höra till de bästa skivor som släppts av en kanadensare. Där firar hans atmosfäriska och suggestiva gitarrspel triumfer, och de varsamt frammejslade melodierna smyger sig på och sveper in lyssnaren likt en varm och behaglig yllefilt.

I Stockholm har Lanois inte spelat på tio år, och därför var det inte oväntat knökfullt på Nalen när han och medmusikanterna Brian Blade och Jim Wilson kom på besök. Rätt kul killar för övrigt, då trummisen Brian Blade har jobbat med jazzlegender som Chick Corea, Wayne Shorter och Herbie Hancock) medan Jim Wilson rockat loss med bland annat Rollins Band.

Inte oväntat var flera välrenommerade svenska gitarrister också på plats, bland annat syntes Ola Nyström från Weeping Willows och Christian Kjellvander, vars dova countryrock bär tydliga spår av Lanois ljuduniversum.

Det hela börjar dock lite oväntat med att Lanois efter att ha klivit upp på scenen presenterar den norska singer/songwritern Stein Torleif Bjella, och förkunnar att norrmannen skulle spela några egna låtar först. Lanois förklarar att han hade hört Bjella tidigare, inte förstått ett ord av vad han sjöng om, men blivit berörd och bjudit med honom på miniturnén. Ett infall som visar vilken sympatisk, lyhörd och nyfiken person och musiker som ryms i 74-åringen.

Efter tre låtar, där Bjella visar att han är något av en norsk Bob Dylan, så kliver norrmannen av och trion börjar så sakteliga spela. De två första låtarna är instrumentala, med Lanois på steel guitar, vilket också är ett rätt udda sätt att rulla igång en konsert. Publiken är därför inte helt med på noterna, men så reser Lanois sig upp och greppar sin Gibson och intresset hos folk ökar markant.

Det blir dock tämligen snabbt tydligt varför Lanois inte blivit lika stor som de band och artister han producerat. Han har nämligen inte mycket utstrålning eller inlevelse, och många av låtarna saknar spetsen och melodierna som gör dem minnesvärda. Det är snyggt och trevligt, men puttrar mest på.

Det lyfter förvisso i mitten av setet, när någon önskar att få höra Shine, vilket skapar mysstämning och allsång. Strax därpå framförs Jolie Louise, som stiligt övergår i Still Water. Där får man en påminnelse om att han utöver att vara en gudabenådad gitarrist också kan skriva tidlösa melodier.

Men det blir aldrig någon magisk stämning, vilket förutom nämnda invändningarna också beror på att Lanois stämmer gitarren mellan nästan varenda låt, vilket drar ner tempot ytterligare.

Dessutom, när han är så bra på att spela och har så skickliga musiker med sig, varför snålar han då med gitarrsolon och jammande? Så fort man känner att en låt börjar röra på sig och skulle må bra av att sträckas ut lite, så avslutas låten istället. Ganska frustrerande.

Enda gången han verkligen släpper på tyglarna är i Ring the Alarm, som han spelade in med sidoprojektet Black Dub. Där blir det distat i paritet med när Neil Young riffar loss med Crazy Horse.

Men det är för lite och för sent, och kvällen får bara knappt godkänt. Det är uppenbarligen i studion som Daniel Lanois geni gör sig som bäst.