Daniela Rathana lyser upp Lisebergs Stora Scen under en kväll av dolda förmörkelser

Det var upplagt för en perfekt inramning. Samtidigt som Daniela Rathana skulle kliva upp på Stora Scenen pågick en solförmörkelse över Göteborg – men molnen drog in och Göteborgsvädret ville annat.

Scenen fylls ordentligt med rök när Daniela Rathana gör entré och redan från start slås jag av hur bra det låter. Ljudet är riktigt bra. Sången ligger tydligt ovanpå musiken, basen har tryck utan att ta över och Danielas röst är helt felfri.

Produktionen är något mer avskalad än vad jag är van vid när det gäller Daniela Rathana. Visst finns här rök, dansare och en genomtänkt visuell inramning, men det är inte lika maxat som det kan vara när hon står på scen. Istället hamnar mer av uppmärksamheten på Daniela själv, bandet och musiken – och det fungerar väldigt bra.

Tidigt frågar Daniela om Liseberg mår bra och berättar att hon tänker guida oss genom kvällen. När dansarna kommer in presenteras de och lite senare får även bandet sin presentation.

Hon konstaterar samtidigt med glimten i ögat att det var ”hundratusen år sedan” hon stod på scen senast och att hon knappt kommer ihåg hur man gör det här längre.

Det märks inte.

När ”Säg nåt” drar igång vill Daniela se alla händer i luften och nu börjar det också hända saker framför scenen. Publiken tänder till och energin höjs några snäpp.

Publiken är annars lite varierande under kvällen. Längst fram är engagemanget betydligt större, medan många längre bak verkar ganska nöjda med att stå och lyssna. När energin börjar sjunka är Daniela snabbt där och uppmanar publiken att släppa loss eller få upp händerna. Hon sa att hon skulle guida oss genom kvällen och på många sätt är det precis vad hon gör.

Inför ”Full av mig själv” säger Daniela att hon behöver vår hjälp. Längst fram är publiken snabbt med och sjunger, medan det längre bak fortfarande är betydligt lugnare.

Inför ”Mangatårar” förändras stämningen och Daniela blir mer personlig. Hon tackar publiken för att vi är här och berättar att mötet med publiken har gjort just den här dagen till en bra dag.

Det blir ett fint och avskalat ögonblick som ger låten som följer en extra känslomässig tyngd.

Lite senare är det åter dags att involvera publiken.

”Om ni kan nästa låt så måste ni hjälpa mig”, säger hon inför ”Fuck ditt liv”.

Och den här gången behöver hon inte be två gånger. Publiken släpper loss ordentligt och energin framför Stora Scenen skjuter i höjden.

I ”Hatar dig” blir uttrycket istället betydligt mer intimt. Daniela sätter sig längst fram på scenkanten medan gitarristen Simon går ner på knä bredvid henne och spelar. Det är en enkel men väldigt snygg scenbild som för en stund får den stora scenen på Liseberg att kännas betydligt mindre.

Sedan kommer en av kvällens överraskningar.

När ”Satan i gatan” redan har hunnit en bit kliver plötsligt Super Jalda upp på scenen. För en kort stund hinner jag faktiskt tro att det är Veronica Maggio som har dykt upp – vilket med tanke på låtvalet kanske inte hade varit helt orimligt.

Men nej. Det är Jalda som gör Daniela sällskap och inhoppet blir ett kul överraskningsmoment mitt i låten.

Det som framför allt imponerar på mig den här kvällen är hur trygg Daniela Rathana känns på scenen, trots hennes egna skämt om hur länge sedan det var sist. Hon kan gå från kaxig och teatralisk till personlig och sårbar utan att det känns konstruerat. Och när publiken behöver lite hjälp på traven är hon inte rädd för att kräva mer av den.

Den mer avskalade produktionen visar sig snarare vara en styrka än en svaghet. Daniela behöver inte en enorm scenshow för att hålla uppmärksamheten. Med ett bra band, ett stabilt ljud och framför allt den där rösten finns det mer än tillräckligt att luta sig mot.

Vi fick aldrig se någon solförmörkelse över Göteborg den här kvällen. Molnen hann sätta stopp för det.

Men en stjärna fick vi åtminstone se.

Hon stod på Stora Scenen.