Hooja på Bonfire: gangsterrap från Norrland som fullständigt äger scenen

”Gangsterrap från Norrland.”

Så beskriver Hooja själva det som händer på scenen under Bonfire Festival. Och ja, varför krångla till det?

För Hooja är på många sätt sin helt egna genre.

På relativt kort tid har duon gått från något som nästan kändes som ett internetskämt till att stå framför enorma publikhav – fortfarande gömda bakom sina karakteristiska masker och med en musikalisk värld där EPA-kultur, skog, snöskotrar och norrländsk humor får ta precis hur stor plats som helst.

Men live blir det snabbt tydligt att det finns betydligt mer här än en lyckad gimmick.

Hooja äger scenen.

Energin är konstant, publikkontakten självklar och framför scenen förvandlas Bonfire snabbt till någon form av enorm och lätt urspårad norrländsk hemmafest.

Sedan kommer elden.

Enorma eldflammor slår upp från scenen och värmen känns ordentligt långt ut i publiken. Med tanke på mängden eld som skickas upp under kvällen börjar man fundera på om man kommer vakna rejält solbränd imorgon.

Diskret är det definitivt inte.

Hitsen kommer samtidigt på löpande band. Donkey Kong, Diskoteka, Jukkasjärvi, Kommer du ihåg?, Mer & mer och Försöker le är bara några ur en katalog där det nästan är förvånande hur många refränger publiken faktiskt kan utantill.

Och när man tror att man börjat förstå vad det här är för typ av show rullar en stor radiostyrd björn in på scenen under Där gäddan simmar.

För varför skulle det inte göra det?

Det här är trots allt Hooja.

Under Pernilla på polisen ber de sedan publiken skapa en stor ring. För en sekund ser det ut som att Bonfire ska få kvällens stora moshpit.

Men nej.

Det ska dansas bugg.

Plötsligt står människor mitt i festivalpubliken och svänger runt till norrländsk gangsterrap och en låt om en redig kvinna i uniform. Det är fullständigt befängt – och samtidigt briljant.

”Det är en fin kväll”, konstaterar Hooja lite senare och ber publiken om hjälp med allsången i Livet på en pinne.

Samtidigt rullas en gasolgrill in på scenen.

Simon står och grillar korv.

Hooja meddelar glatt att han kommer att bjuda och hoppas att publiken är hungrig. Och bjuda, det gör han. Korvarna slås in i aluminiumfolie och kastas sedan rakt ut i publikhavet.

Det här är förmodligen en av få konserter där det finns en realistisk möjlighet att lämna både solbränd av pyrotekniken och med kvällsmaten flygande mot huvudet.

”Linkan, mår ni bra?”

Svaret är tydligen inte tillräckligt övertygande – eller så hör Hooja helt enkelt inte – för frågan kommer igen.

Den här gången ser Bonfire till att det inte råder några tvivel.

Därifrån är övergången till Går det bra? närmast självklar och ”går det bra eller går det som vanligt?” förvandlas till ännu en stor allsång.

Jodå.

Linkan mår bra.

Väldigt bra, faktiskt.

Sedan dyker Simon upp igen.

Den här gången med en skottkärra.

Vid det här laget är det nästan befogat att bli lite orolig över vad den innehåller.

Svaret är orange konfetti. Massor av orange konfetti.

DJ Mårdhund tar dubbla lövblåsare och blåser ut innehållet över scenen och publiken. Det är så vansinnigt låg-teknologiskt mitt i en produktion med enorma eldflammor att det blir fullständigt briljant.

Andra artister använder avancerade konfettikanoner.

Hooja tar en skottkärra och två lövblåsare.

Klart grabbarna ska ha konfetti.

Någonstans mitt bland björnar, korvar, lövblåsare och eld blir det också tydligt varför Hooja fungerar så förbannat bra live. Det är kontrollerat kaos, men de tappar aldrig bort det viktigaste: publiken. Nästa upptåg väntar hela tiden runt hörnet samtidigt som refrängerna gång på gång förvandlar Bonfire till allsång.

När RIV NER drar igång och Hooja deklarerar att hela stället ska rivas ner bestämmer sig även vädret för att blanda sig i.

Regnet börjar falla över Bonfire.

Tajmingen är nästan löjligt perfekt.

Men det är under VEM FAN E DU?, Hoojas samarbete med Miriam Bryant, som himlen öppnar sig på riktigt. Bryant finns inte på scenen den här kvällen, men det spelar knappast någon roll. Publiken tar över och framför scenen bryter en fullständig allsång ut samtidigt som regnet övergår till ett rejält skyfall.

Och där tvingas jag, väldigt motvilligt, ge upp min plats framför scenen.

Med kamerautrustningen i våra händerna och utan någon kameraryggsäck med oss finns det egentligen inget val. Att upptäcka exakt hur mycket ösregn kamerorna klarar känns som ett alldeles för dyrt experiment.

Vi söker skydd och är rejält besviken över att behöva lämna. För det här är en spelning jag mer än gärna hade sett hela vägen till sista tonen.

Men Hooja hörs lyckligtvis även på avstånd.

Bland annat når Polers fram genom regnet, och showen fortsätter med samma fokus på publiken. Hooja vill bland annat ha upp en Linköpingsbo på scenen och en person ur publiken får den stora äran att kliva upp inför festivalområdet.

Och så behövs egentligen bara fyra ord för att sätta fart på publiken igen.

Banan.

Melon.

Kiwi.

Citron.

Publiken vet precis vad som väntar när Banan Melon Kiwi & Citron drar igång.

Även från mitt betydligt torrare avstånd är det svårt att inte konstatera att Hooja har lyckats med exakt det en festivalakt ska göra: skapa en spelning som människor kommer att prata om efteråt.

Bakom maskerna och all galenskap finns en genomtänkt show, en imponerande mängd hits och framför allt en förmåga att få en hel festivalpublik med sig.