Joakim Lundell förnyar DJ-upplevelsen på Bonfire Festival i Linköping

Jag har aldrig förstått grejen med DJ-spelningar.

Det har helt enkelt aldrig varit min grej. Jag har haft svårt att förstå tjusningen med en person bakom ett mixerbord, musik som pumpar ur högtalarna och händer som viftar i luften.

Sedan kom Joakim Lundell.

Och det hände något jag faktiskt inte trodde skulle hända.

Jag fattade.

Lundell gjorde nämligen precis det jag saknat – han gjorde det till en show.

Och vilken jäkla show dessutom.

Redan när ”Snapchat” öppnar spelningen står det klart att det knappast ska sparas på krutet. Jocke lovar Linköping en sjuhelvetes show och levererar med råge. Bakom honom täcks scenen av en enorm LED-skärm med snygga animationer, samtidigt som ljus, laser, eld, rök och konfetti avlöser varandra.

Lasershowen är faktiskt så omfattande att åkattraktionerna får stå stilla under spelningen. Pariserhjulet fortsätter visserligen att snurra, men utan passagerare. Ett ganska talande exempel på vilken produktion Lundell tagit med sig till Linköping.

Och publiken är med från första stund.

– Nu fuckar vi ur Linköping!

Det behöver han knappast säga två gånger.

Låtar som ”Dreams (Are Made of This)”, ”Everytime We Touch”, ”I Wanna Start a Fight” och ”Don’t You Worry Child” håller publikhavet i ständig rörelse. Det är stora, omedelbart igenkännbara låtar och här börjar jag också förstå en del av tjusningen. Det finns knappt någon startsträcka – nästa urladdning väntar hela tiden runt hörnet.

Och när ”Sandstorm” dundrar ur högtalarna ska det förstås skruvas upp ytterligare.

En stor ring öppnas mitt i publikhavet.

Men Lundell är inte nöjd.

– Större ring!

Linköping lyder och sekunder senare brakar det loss.

Det är ungefär här jag börjar förstå varför det står så vansinnigt många ordningsvakter framför scenen just under den här spelningen. Medan Lundell gör sitt bästa för att få publiken att fullständigt tappa det, gör vakterna sitt bästa för att hålla koll på att alla kommer upp igen.

Två ganska olika arbetsbeskrivningar – och båda behövs.

Lundell passar dessutom på att utmana publiken att visa att Linköping är bättre än Västerås. Det är kanske inte direkt den mest svårsålda idén inför den här publiken.

Personligen får han också ett rejält bonuspoäng när AC/DC:s ”T.N.T.” dundrar ut över området. Lite gammal hederlig rock'n'roll fungerar tydligen alldeles utmärkt även mitt i en massiv DJ-show.

Och det är just blandningen som fungerar så bra. Egna låtar samsas med välkända hits och oväntade utflykter, samtidigt som Lundell och produktionen ser till att det hela tiden händer någonting på scenen.

Det är också där jag börjar förstå varför en DJ-spelning kan fungera på en stor festivalscen. Här står inte bara en DJ bakom ett mixerbord medan musiken får göra jobbet. Lundell använder hela scenen och allt som finns tillgängligt för att skapa en faktisk konsertupplevelse.

Och det största numret sparas till slutet.

Under sista låten börjar plattformen som Lundell stått på under kvällen plötsligt resa sig. Högre och högre tills han står långt ovanför scenen, omgiven av LED-skärmens animationer, ljus, laser och effekter.

Sedan skjuts fyrverkerier från scentaket.

Ridå.

Jag hade inför Bonfire aldrig trott att Joakim Lundell skulle bli personen som fick mig att omvärdera min syn på DJ-spelningar.

Men det gjorde han.

Faktum är att när fyrverkerierna försvinner från himlen återstår egentligen bara en fråga: varför avslutade inte han hela festivalen?

Soppgirobygget är sjukt grymma och vet exakt hur man bygger fest, men jämfört med året innan fanns det inte riktigt lika mycket nytt att upptäcka den här gången. Lundells spelning kändes däremot som den självklara sista urladdningen för Bonfire – stor, påkostad och fullständigt kompromisslös.

Jag tänker fortfarande inte kalla mig något DJ-fan.

Men när en artist inom en genre jag egentligen inte uppskattar lyckas få mig att stå där och tänka ”okej, nu förstår jag”, då har han gjort någonting väldigt rätt.