Vemodigt, lekfullt och tänkvärt när Lisa Ekdahl fyller sommarkvällen med sin unika röst

Lisa Ekdahl är känd för sin mjuka sångstil och musik som med små enkla medel skapar mycket känsla och stämning. Hennes röst förmedlar texterna likväl med vemod under ytan som med humor och eftertanke. En skön sensommarkväll på anrika Mosebacketerassen med utsikt över Stockholm ramar in Lisas konsert på det vackraste och mest passande sätt. Med sin unika röst och sitt alldeles egna sätt att sjunga skapade hon en intim känsla, trots den stora utomhusscenen och den stora publiken.

Lisa blandar äldre och nyare musik, vilket fungerar riktigt bra. Konserten inleds med "Vida vingar" och "Främmande fågel". Publiken stod redan från start och lyssnade uppmärksamt på Lisa Ekdahl när hon började sjunga. Under konserten hyllar hon ömt producenten "Jojje" som lämnade jordelivet i våras. När hon sjunger och "Jag har en äng" av George "Jojje" Waldenius får hon publiken med sig i refrängen "Kokoko, kokoko, kokoko" och publiken sjöng för kvällen sin första allsång.

När "Benen i kors" kom som fjärde låt vaknade publiken till ordentligt och de första stora applåderna kom. Efter "Kroppen mot jorden" pratade Lisa om att hon ofta tänker på planeter... men att jorden är bäst. Hon ropar ut: "Är inte jorden bästa planeten?!". Gitarristen spelar även munspel och intro till "Om jag snubblat längs vägen" börjar med enbart toner från munspel. Skön inledning och publiken klappar i takt.

Lisa berättar om ledsamheten när hennes älskade hund Lusen fick en dödfödd valp. Hon vände dock vemodet med att berätta att Lusen med tiden började löpa igen och då fick gnistan tillbaka - vilket inte är alla förunnat sade Lisa med glimten i ögat och som fick publiken att skratta. Lusen fick sedermera fyra underbara valpar.

Texten i "Hon förtjänar hela himlen" berör mycket starkt. Det handlar om en kvinna som lämnar en destruktiv och våldsam relation. Lisas fina lågmälda röst i kombinationen med ett starkt budskap gör att låten når ända in. Publiken är återigen tyst under sången och fler än jag berörs uppenbarligen av sången. När Lisa tystnar och musiken tonar ut ekar applåderna ut i skymningen.

"Jag tror han är en ängel" finns även den på Lisas debutalbum och alla låtar från den skivan väcker något väldigt speciellt hos både mig och publiken. Många av Lisas låtar kan tyckas ytliga inledningsvis, men lyssnar man till texterna så finns ett djup.

Lisa har bjudit in en gästartist, Året var, som hon nyligen lärt känna och ville ha som inslag på sin konsert. Året var presenterar sig som ett progg-band och låttexterna är av politisk art. Till exempel får utdraget "Är du nöjd nu borgarsvin" och att de sjunger att "blått är himlens färg" tankarna att gå till band som Nationalteatern. Året var sjunger två låtar och tackar därefter för att de blev inbjudna att spela.

Återigen är publiken tyst när Lisa sjunger "Hos dig är allt begärligt", men applåderna efter visar hur uppskattad både artist och låt är. Lisa ställer sig frågan "Jag undrar när det är dags att ge mer - och när det är dags att gå" och sjunger därefter "Det är en nåd". När Lisa framför "Du sålde våra hjärtan" gör hon det med den för Lisa typiska känslan som bara hon kan frammana. Nu ändras tempot till att öka i låten "Jag skrek". Vi fick njuta av ett långt trumsolo från den duktiga trummisen. Under ett längre instrumentalt inslag får alla musikerna fint utrymme.

Lisa berättar att hon ibland får meddelanden om hur hennes sånger används och hon nämner låten "Dom band som binder mig" som skickats till någon i syfte att göra slut och Lisa fortsätter med att sjunga den.

När Lisa säger "Snart är konserten slut" och de första tonerna av "Öppna upp ditt fönster" hörs så reagerar publiken positivt med jubel och applåder. Det är återigen en av hennes tidigare låtar - och de verkar väcka mest känslor hos åskådarna. Tempot dämpas halvvägs in i sången på ett mycket effektfullt sätt innan tempot på nytt ökar igen. Saxofon blir framträdande och publiken klappar i takt.

Lisa uttrycker fler gånger under konserten hur mycket hon uppskattar att ha konsert på hemmaplan och säger att den här konserten är den första i Sverige hittills i år. I övrigt har hon varit på turné i Europa. Lisa tackar bandet och publiken: "Tack så mycket! Tack bandet! Tack, tack älskade ni!" varefter Lisa och bandet lämnar scenen. Publiken ropar in Lisa som kommer tillbaka. Hon hyllar på nytt "Jojje" som duktig producent och hon berättar han bland annat har producerat hennes album "Bortom det blå” varefter hon sjunger titellåten.

Lisa säger att "många pratar om att de är trötta på sina gamla låtar, men jag vägrar att gå hem om jag inte får spela den här" - och så kom den som vi nog alla väntat på "Vem vet".

Konserten hade en fin inramning av den vackra miljö och utsikt som Mosebacketerassen bidrog med. Publiken insöp till största delen Lisas låtar och de sjöng mer undantagsvis med, vilket å ena sidan hade varit fint - men å andra sidan så är Lisa Ekdahl en artist som ska lyssnas på för att ta in de berörande texterna som framförs med sådan otroligt fin känsla. Hon har både en skör och stark röst på samma gång som passar bra till de ofta djupa texterna som ibland även innehåller humor. Jag överhörde publiken när de passerade mig efter konsertens slut och jag kunde endast höra den omnämnas i positiva ordalag. Lisa du är unik på så många sätt - fortsätt vara du. Jag inte vet vad som skulle kunna göra konserten bättre. Det betyder att ett högt betyg är på sin plats och du får betyg 5 av 5.