Moby förvandlar Way Out West till en pulserande nattklubbsupplevelse

Det blinkar, pulserar och dunkar när Moby intar Way Out West. Efter festivalens många timmar av pop och rap blir hans elektroniska urladdning ett välkommet miljöombyte – även om publiken inte alltid verkar helt övertygad.

Redan från början står det klart att Mobys spelning ska upplevas lika mycket med kroppen som med öronen. Basen slår tungt över Slottsskogen medan scenens stora skärmar fylls av intensiva färger, blinkande ljus och snabba visuella effekter. Det finns knappast någon risk att somna till här.

Energin på scen är hög och stora delar av publiken hakar på. Framför scenen dansas det betydligt mer än under många av festivalens andra konserter. Efter dagar där pop och rap har dominerat känns den techno- och housepräglade elektroniken nästan uppfriskande. Moby erbjuder någonting som sticker ut från resten av programmet och spelningen känns stundtals mer som att kliva in på en nattklubb än att stå mitt i Slottsskogen.

Det är också där konserten fungerar som bäst. När rytmerna får ta över behövs inte alltid ett stort allsångsögonblick eller ett tydligt klimax. Musiken rullar fram, lamporna blinkar och publiken rör sig tillsammans med den. För den som bara vill dansa är det svårt att klaga.

Ett av kvällens mest stämningsfulla ögonblick kommer dock när tempot skruvas ner och Jacob Lusk gästar Moby för att sjunga ”When It's Cold I'd Like to Die”. Det blir en tydlig kontrast till konsertens annars pulserande energi och visar en mer känslosam sida av Mobys musik. Lusks kraftfulla sång ger låten extra tyngd och blir ett av de ögonblick som verkligen bryter av från den nattklubbsliknande känslan.

Samtidigt uppstår en märklig kontrast mellan energin i musiken och reaktionerna från publiken. Trots att många dansar känns det inte alltid som att särskilt många är där för just Moby. Mobiltelefonerna är ofta uppe för att filma och fotografera, men när en ny låt drar igång uteblir ofta det stora jublet. Det är få av de där ögonblicken när en hel festivalpublik omedelbart känner igen de första tonerna och exploderar.

Kanske är det också därför konserten ibland känns mer som ett riktigt bra DJ-set på en klubb än som ett möte mellan en artist och hans publik.

Jämfört med exempelvis Clipse och Zara Larsson är Moby dessutom betydligt mindre interaktiv. Där andra artister arbetar aktivt med publikkontakt, mellansnack och tydliga försök att få med hela området, låter Moby i större utsträckning musiken och den visuella produktionen göra jobbet. Det fungerar till viss del – särskilt när tempot är som högst – men skapar också en viss distans.

Och kanske är det just den distansen som hindrar spelningen från att bli riktigt minnesvärd.

För visuellt finns mycket att uppskatta. De färgstarka skärmarna och ljuset förstärker musiken och ger konserten en egen identitet. Det finns en nästan hypnotisk känsla när elektroniska beats, blinkande färger och en dansande publik smälter samman. Showen har en tydlig idé och vågar vara något helt annat än mycket av det som hörs på festivalens övriga scener.

Det är också det bästa argumentet för Mobys plats på Way Out West.

En festival behöver inte bestå av artister som tilltalar exakt samma publik. Tvärtom. Moby blir ett bra exempel på varför Way Out West fungerar som bäst när programmet får spreta. Mellan rap, pop, rock och andra genrer behövs även en spelning som för en stund förvandlar Slottsskogen till ett enormt dansgolv.

Det blir inte festivalens mest engagerande konsert och publikens något avvaktande respons gör att spelningen aldrig riktigt når hela vägen. Men som energiinjektion och kontrast till resten av festivalen är Moby både välkommen och unik.