The Poodles tänder till på Gröna Lunds lilla scen: En kväll med melodisk hårdrock

Den 27 juli, var det The Poodles tur att ta över Gröna Lunds lilla scen - och som de gjorde det från start till mål. Det är helt klart fortfarande ett rockband att räkna med. Bandet består av Jakob Samuel – sång, Pontus Egberg på bas, Henrik Bergqvist på gitarr och sist men inte minst Christian "Kicken" Lundqvist på trummor.

The Poodles musik beskrivs som melodisk hårdrock med influenser av glam metal. De gav uttryck för glädjen att äntligen spela på hemmaplan igen. Det var rejält ös på scen och de levererade den ena rocklåten efter den andra.

Konserten inleddes med Echoes From The Past, klassikern Metal Will Stand Tall och Cuts Like A Knife. Under dessa tre låtar fokuserade jag främst på att fota då vi därefter måste lämna scendiket. Trots det noterade jag oundvikligt publiken bakom mig och nog märktes de när konserten drog igång på max från start.

Därefter fortsatte konserten i turordning med låtarna Shadows, Flesh & Blood och publikfavoriten Thunderball. Sedan följde The Poodles upp med den lugnare låten Crying, vilket är bandets mer känslosamma ballad.

Låten Line Of Fire blev i deras samarbete med E-Type en stor hit, men min förhoppning att E-Type skulle komma som gästartist på Gröna Lund infriades tyvärr inte. Därefter följde Like No Tomorrow och Seven Seas som är en älskad live-låt.

Jag upplevde det som att bandet ibland fick kämpa lite med att få fart på publiken för att de skulle ge tillbaka lite av den energi de själva bjöds på. Publiken jublade och applåderade när The Poodles kom ut på scen. Men sedan upplevde jag det gå lite upp och ner vad gäller hur aktiv publiken var. Så typiskt enligt min erfarenhet - att det ofta för den svenska publiken tar några låtar - ibland tills konserten nästan är över - innan publiken börjar bli varm och vaknar till ordentligt. Från scenen uppmanades det till allsång - och visst sjöng publiken, men det var lite lamt med respons mellan varven. Mestadels stod de snällt och lyssnade istället gör att ge sig hän åt musiken som de trots allt kommit dit för, men så i omgångar visade de hur en rockpublik hänger sig i livemusiken. Att publiken valt att komma för att se sina idoler var det dock inget tvivel om.

Personligen tycker jag bandet borde ha fått uppträda på Gröna Lunds stora scen då bandets scenuttryck inte riktigt kom till sin rätt i det lilla formatet. Den lilla scenens tak gav dock också publiken skydd i regnet som strilade i olika mängd under konsertens gång. Den fysiska närheten mellan bandet och publiken gav å andra sidan en extra krydda till konserten. Sångare Jakob Samuel klev ner från scenen till fotodiket, vilket särskilt gladde de som stod allra närmast.

Konserten stängdes till slut med låten Night Of Passion, vilken Jakob introducerade med att berätta hur mycket den alltid betytt för honom.

Alla i bandet fick sin egen stund i rampljuset; Christian Lundqvist kanske mer känd som  "Kicken" - drog ett trumsolo, Henrik Bergqvist och Pontus Egberg bjöd på solon på gitarr respektive bas. De visade alla vilka grymma musiker de är. Jakob Samuel stod sedvanligt för sången även om han fick god stöttning med röstresurser från de andra på scen. 

Sångaren Jakob presenterade konsertens elfte och sista låt Night Of Passion som den låt som betytt allra mest för honom personligen. Den är också bandets största hit och signaturlåt.

Innan sista låten började så lovade de att efter konsertens slut komma ut till merch-ståndet för att signera både det ena och andra efter publikens önskemål. Jag stannade inte kvar för att se hur fantasifull dagens publik var på det området.

Som konsertupplevelse ger jag betyget stark trea. Att det inte blir ett högre betyg från mig beror tyvärr främst på att de inte fick rätt förutsättningar. De kom inte till sin fulla rätt på en sådan liten scen, vilket inte är bandets fel men som ändå påverkar konsertupplevelsen. Visserligen blir känslan en mer intim konsert, men de här killarna behöver få ta plats på scen för att kunna ge utryck för sin energi fullt ut.