The Soundtrack of Our Lives triumferar på Mosebacketerassen

Efter att Borlänge-gänget Occrasy värmt upp publiken med sin pigga och fuzziga hybrid av AC/DC, Oasis och Strokes så var det dags för Ebbot & co att kliva upp på scenen. På ett sätt kändes det som att cirkeln var sluten, då bandet gjorde sin avskedsspelning på närbelägna Södra teatern 2012. Då var det ett tårfyllt farväl, eftersom inte mycket tydde på att sextetten skulle återförenas igen.

Men sommaren 2023 stod de åter på scenen, detta efter en önskan från den nära vännen och Göteborgsprofilen Bruce Emms, som gått bort året innan. Hans sista önskan var att bandet skulle spela ihop igen, vilket först ledde till en minneskonsert och sedan en efterföljande comeback på Way Out West.

Efter det har det numera folkkära bandet spelat sporadiskt varje år, och 2026 är inget undantag. Två av årets sista spelningar förlades till Mosebacke och den första skedde på torsdagen på den fullsatta terassen.

Setlistan består mestadels av spår från bandets debut Welcome to the Infant Freebase och genombrottsplattan Behind the Music, vilket inte är något problem eftersom de innehållar bandets största stunder.

Efter att Ian Person, Mattias Bärjed, Martin Hederos, Fredrik Sandsten och Kalle Gustafsson Jerneholm släntrat in på scenen startar de upp Mantra Slider, och lagom till första versen dyker den fryntlige och kaftanklädde Ebbot Lundberg upp till publikens jubel.

Bandet är efter alla år extremt samspelta och spelskickliga, och det är en fröjd att se keyboardisten Martin Hederos, som verkligen lever sig in i varje ton han spelar. Gitarristerna Ian Person och Mattias Bärjed är också kul att se; de kompletterar varandra utmärkt i både ösiga spår som Confrontation Camp och Bigtime, såväl som mer sköra alster som You Are the Beginning och The Passover.

Det tar dock en bra stund innan det blixtrar till; bandet är kanske lite väl rutinerade, vilket gör att spelglädjen puttrar på sparlåga. Publiken är därför lite loja, och själv kommer jag på mig att tänka att de borde göra en ny platta för att få tillbaka spänsten och hungern. Ett såsigt och tempofattigt TSOOL är inte så roligt, då kan de lika gärna lägga av.

Men så börjar Bigtime mullra igång, och då ökar hettan till rena svetslågan. De köttiga riffen hugger sig in i trumhinnorna, och Ebbot, som till och från känts rätt halvhjärtad, vaknar till liv. Konserten går direkt upp i maxfart och håller sig sedan där resten av kvällen.

Ett TSOOL i toppform är oerhört svårslagna och mina tankar på att de skulle tacka för sig är som bortblåsta. Sedan följer Nevermore, Second Life Replay och juvelen i kronan Sister Surround, och kvällen utvecklar sig till rena segertåget.

Efter en kort paus återvänder de och när man inte trodde det kunde bli bättre drar de igång klassikern Instant Repeater ‘99. Trots att de måste spelat den ett par hundra gånger känns den lika vass som första gången jag hörde den.

Det blir en storslagen final med The Passover, och efter sista tonen klingat ut torde de flesta på plats vara rörande överrens om att TSOOL fortfarande behövs, nya låtar eller inte. Hoppas bara att det inte tar lika lång tid att öka takten nästa gång de spelar.