Alien Ant Farm på Skogsröjet 2026 – rutinerad spelning som aldrig riktigt lyfter

När Alien Ant Farm kliver upp på Rockklassiker Stage, Skogsröjets största scen, är det ett band med över tre decennier bakom sig som möter publiken. Kalifornienbandet fick sitt stora genombrott i början av 2000-talet med albumet ANThology och den ikoniska tolkningen av Michael Jacksons Smooth Criminal, en låt som fortfarande är en självklar publikfavorit och som gjort bandet känt långt utanför den alternativa rockscenen.

Men Alien Ant Farm har alltid varit mer än ett band med en enda stor hit. Med sin blandning av alternativrock, nu metal, punk och melodisk rock har kvartetten byggt upp en trogen fanskara genom album som TruANT, Up in the Attic och det senaste albumet mAntras. Efter motgångar, medlemsbyten och ett längre uppehåll har bandet fortsatt att turnera och visa att de fortfarande har en självklar plats på festivalscenerna.

På Skogsröjet möts de däremot av en publik som inte riktigt fyller den stora scenens yta. Framför Rockklassiker Stage är området ungefär halvfullt när konserten drar igång. Det känns nästan märkligt att se ett band med Alien Ant Farms meritlista spela på festivalens största scen inför en publik som bara fyller ungefär halva området.

Publiken består till stor del av en medelålders skara festivalbesökare som vuxit upp med bandets musik, men till skillnad från många andra Alien Ant Farm-spelningar är det förhållandevis lugnt framför scenen. Några nickar med i takten och enstaka händer höjs i luften, men de intensiva moshpits och det röj bandet ofta förknippas med uteblir helt. Skogsröjets publik visar sig vara ovanligt svårflörtad den här eftermiddagen.

En av bandmedlemmarna sticker däremot ut mer än de andra. Intill trummorna står mannen i den gula tröjan som bidrar med bakgrundssång, men som samtidigt under hela spelningen hoppar, dansar och röjer med en närmast outtröttlig energi. Hans intensitet blir nästan ett eget inslag i showen och kontrasterar tydligt mot resten av bandets betydligt mer avslappnade scennärvaro. Från höger framficka hänger dessutom ett nyckelband från IF Metall, en detalj som bara väcker ännu fler frågor. Det är en oväntad syn som gör att blicken gång på gång dras mot honom.

Alien Ant Farm bygger spelningen på en väl avvägd blandning av klassiker och nyare material. Courage sätter tonen tidigt, medan Wish och Movies visar att bandets äldre låtar fortfarande håller ett stadigt grepp. Under These Days, Last dAntz och Attitude försöker bandet höja temperaturen ytterligare, men den efterlängtade explosionen framför scenen uteblir.

Musikaliskt känns Alien Ant Farm samspelta. Sångaren Dryden Mitchell visar snabbt att rutinen fortfarande finns där. Rösten låter stundtals något ansträngd, framför allt i de mer krävande partierna, men helhetsintrycket påverkas inte nämnvärt. Han levererar fortfarande med den karaktäristiska klangen som gjort Alien Ant Farm igenkännbara genom åren, även om det märks att tiden satt sina spår.

Inför avslutande Smooth Criminal byggs förväntningarna upp genom att en klassisk intervju med Michael Jackson spelas upp över högtalarna. När reportern frågar om han har hört Alien Ant Farms tolkning svarar Jackson: "I saw it and fell in love with it. I loved it." ("Jag såg den och blev kär i den. Jag älskade den."). Det blir en effektfull uppbyggnad och en fin påminnelse om att originalartisten själv uppskattade bandets version innan Alien Ant Farm drar igång sin mest ikoniska låt.

För första gången under konserten vaknar publiken till på allvar. Allsången blir tydligare, fler händer letar sig upp i luften och energin framför scenen ökar märkbart. Men uppsvinget blir kortvarigt. När låten är över faller publiken snabbt tillbaka i samma återhållsamma stämning som präglat större delen av spelningen.

Alien Ant Farm bevisar att låtarna fortfarande håller drygt 25 år efter genombrottet. Den här kvällen är det egentligen inte bandet som sätter gränsen för hur högt spelningen lyfter – det är publiken. Med lite mer energi framför scenen hade det här kunnat bli en av festivalens stora nostalgistunder. I stället blir det en stabil och rutinerad spelning som påminner om varför Alien Ant Farm fortfarande har en trogen publik, även om magin den här gången aldrig riktigt infinner sig.