Arvid Nero - Från eftertanke till allsång

Arvid Neros musik kan beskrivas som en bluesig singer-songwriter-stil i kombination med svensk berättande vistradition. Hans musik har en personlig stil som rör sig mellan melankoliskt mörker och svängig hoppfullhet.

Publiken på Kollektivet Livet är med från första tonen och Arvid inleder konserten med ”Silverkällan” som följs av den vemodiga ”Ett Minne Blått”. Två låtar som direkt sätter Neros speciella stämning – lite mörk, lite vemodig och samtidigt väldigt personlig.

De två engelska låtarna "Jesus Knocking" och "Rainbow" följdes av den tonsatta dikten "Barnfotabarn" av Nils Ferlin och vi är tillbaka i vemodet. De första tonerna av "Stackars Barn" han knappt landa innan publiken jublade av igenkänning. Det blir uppenbart att låten har en särskild plats hos många i publiken och en är en av kvällens höjdpunkter. Med låten "Medvind" vänds det melankoliska snabbt till ljusare toner och hoppfullhet.

Efter "Grekens Bröllop" och "Det Var Då" presenterade Arvid sin nya låt ”Ompa Lompa”. Att pröva en ny låt inför sin publik kan vara lite av en chansning. Det är en låt med skönt gung och den landade helt rätt hos publiken vars reaktion blir ett tydligt kvitto på att den låten vill de höra igen.

"Tiden" är en låt som ger visst uttryck av att inte vilja vara i arbetets ekorrhjul, men om han får vara nära sin kära och få en kyss så kan han "slava åt systemet". Han avrundar därefter konserten och bandet lämnar scenen tillsammans med Arvid.

Publiken vill ha mer och ropar: "En gång till! En gång till! En gång till!"

Arvid är lyhörd och kommer tillbaka på scenen och börjar med att sjunga "Mordbrand". Han avslutar därefter konserten med ”Öl & Karaoke” och så fort musiken drar igång ger publiken järnet. Här finns ingen tvekan – det blir allsång på riktigt. Inte den där försiktiga varianten där några längst fram vågar sjunga med, utan en publik som faktiskt tar i. Rösterna från publiken fyller lokalen och Arvid blir ett med hela Kollektivet Livet. Det är kanske då Arvid Nero är som bäst - när gränsen mellan artist och publik börjar suddas ut. När låtarna inte längre bara framförs från scenen utan blir något som hela lokalen delar. Att kvällen slutar i allsång är ett bra betyg i sig.

Arvid Nero bjuder på en konsert där känslorna får skifta fritt – allt mellan mörker, vemod, humor och allsång. Han är inte en artist som behöver vräka på för att fånga sina lyssnare. Det finns något lågmält och samtidigt intensivt i hans musik. Texterna står i centrum och mellan det mörka och vemodiga finns en tydlig känsla för både värme och humor. Sammanfattningsvis är det en konsert med både eftertanke och energi. Jag blev helt klart positivt överraskad av konserten och av den stämning som infann sig på Kollektivet Livet. En mycket bra konsert som är värd sitt betyg.