Bloodstains meteorliknande genombrott: Ung thrash metal med äkta glöd

Thrash metal-bandet Bloodstain har växt snabbt och framgångarna har kommit tidigt. På kort tid har de hunnit spela på både Sweden Rock och Hellfest. I en slutsåld lokal är det dags för debutalbumet och med den resan i ryggen är förväntningarna höga.

När bandet kliver upp på scenen är det trångt och stämningen är förväntansfull. Bloodstain har redan hunnit bli en snackis, men det är när den första tonen skär genom lokalen som hypen sätts på prov.

Och den håller.

Det märkliga är hur självklart allt känns. De spelar som om de stått på scener tillsammans i decennier, trots att ingen av dem ens var född när thrashen hade sin första storhetstid. Det är tajt, aggressivt och framför allt väldigt självsäkert.

Samtidigt finns det något charmigt i att se ett band i början av sin resa stå på scenen och uppträda med den här självklarheten.

Det blir tydligt under konserten att sångaren inte är den enda som får ta plats. Alla fyra är aktiva. Det märks både under mellansnacket och mitt i låtarna, där de hela tiden interagerar med varandra och publiken. Det känns mer som ett band än fyra personer som råkar spela tillsammans. Det finns en tydlig kemi.

När låtarna drar igång är det svårt att stå still. Det blir moshpit, nävar i luften och ett publikhav som snabbt går från förväntansfullt till fullt engagemang.

Under kvällen spelar de bland annat ”I Am Death” och ”Something Sinister”. Kärleken till den klassiska thrashen finns överallt: de aggressiva riffen, det råare uttrycket och den kompromisslösa energin.

Bloodstain lyckas med något som inte är helt självklart. De låter inte som ett band som försöker återskapa en tid de själva aldrig upplevde. De har tagit det bästa från den klassiska thrashen och gjort något eget av det. Kärleken och respekten för genren märks i alla låtar.

Det är lätt att fastna i referenser när man pratar om Bloodstain. Man hör influenserna och börjar fundera på vilka äldre band som finns bakom riffen. För även om byggstenarna är bekanta så är kombinationen deras egen. Det är kanske också därför konserten fungerar så bra. Det finns en trygghet i något man känner igen, samtidigt som det finns tillräckligt mycket hunger och ungdomlig energi för att det aldrig ska kännas som en ren nostalgitripp.

Det är nog det som gör kvällen mest intressant. Bloodstain har inte spelat ihop i decennier. De har inte tio album bakom sig och de har knappast hunnit stå på hundratals scener.

Men det finns en lekfullhet i det hela. Mellan låtarna känns bandet fortfarande som fyra unga killar som knappt hunnit förstå hur långt de faktiskt har kommit. Kontrasten mot hur professionellt de sedan levererar när musiken drar igång blir nästan absurd.

Bandet har redan hunnit spela på några av Europas stora rockscener innan debutskivan ens hunnit landa, och nu visar de att de också kan fylla en hel konsert på egen hand.

Det är rätt svindlande när man tänker på att allt började med en lokal musiktävling på Lidingö för bara några år sedan.

Om den här konserten är en uppvisning om vad som väntar framöver, finns det all anledning att hålla ögonen på Bloodstain. För det här känns inte som ett band som försöker hitta tillbaka till något som har varit.

Det känns som början.