Bolaget tänder eld på Bonfire Festival med energifyllda hits och explosiv scenshow

Redan innan Bolaget visar sig börjar showen. The Hives ”Come On!” dånar ut över festivalområdet innan allt plötsligt blir tyst och en film tar över skärmarna. Där ser vi medlemmarna springa med en olympisk eld, tills det går som det kanske måste gå.

Facklan tappas.

Då exploderar scenen.

Elden slår upp och spelningen drar igång med ”Dum”. Det är en rätt träffande presentation av vad som väntar, för det här är knappast en konsert som tänker smyga igång.

Framför oss står ett snyggt scenbygge med ramper och flera nivåer, och bandet tänker använda varenda centimeter. Medlemmarna är precis överallt. Ena sekunden vid scendiket, nästa på ramperna, högtalarna eller någon helt annan del av scenbygget.

De springer och hoppar runt som Duracellkaniner som någon glömt att montera avstängningsknappen på. Att stå still verkar helt enkelt inte vara ett alternativ.

Samtidigt brinner det nästan konstant. Eldkanoner och mindre fyrverkerier avlöser varandra. Det känns som att någon funderat på hur många gånger det rimligtvis går att sätta eld på scenen under en konsert – och sedan lagt till några gånger till.

Med tanke på festivalens namn är det åtminstone tematiskt helt korrekt.

Det visuella hade förstås inte räckt om låtarna saknades, men det problemet finns inte här. ”Ikväll Igen”, ”Låt Mig Va”, ”Fingrarna i halsen”, ”Välkommen ner”, ”Borde gå hem”, ”Astronaut”, ”Brände hela lönen” och ”Längesen” är bara några av publikfavoriterna som bränns av.

Det är först när man hör så många av låtarna under samma kväll som man inser vilken hitkatalog gruppen hunnit bygga upp. Gång på gång räcker det med några få toner innan nästa allsång drar igång.

När en av medlemmarna vid ett tillfälle kastar ut en handduk mot publiken står jag tydligen perfekt placerad och får den istället på mig där jag fotograferar. Jag tänker kasta den vidare, men hinner knappt plocka upp den innan ett par tjejer rycker den ur handen på mig.

Ännu bättre blir det under ”Nykter”.

Strax innan har jag blivit fullständigt dränkt av någon form av vätska från eldkanonerna. Där står jag fortfarande indränkt när de sjunger att ”du luktar som en gammal man”.

Om jag faktiskt luktade som en gammal man låter jag vara osagt. Men efter duschen från scenproduktionen luktade jag förmodligen inte hallon direkt.

Från LHC till en tatuering

Mitt i allt springande, all eld och alla fyrverkerier händer plötsligt raka motsatsen. Det blir svart och tyst – tillräckligt länge för att man ska börja fundera på vad som händer.

Sedan drar ”Det ligger nåt i luften” igång och gruppen återvänder till scenen iklädd Linköping Hockey Clubs tröjor. Ett enkelt sätt att vinna några extra poäng hos en Linköpingspublik kanske, men det fungerar.

Samtidigt släpps gigantiska bollar med texten ”Bolaget” ut över publikhavet och börjar studsa mellan händerna. När låten är slut åker dessutom en av LHC-tröjorna av och kastas ut till publiken.

Sedan kommer ”Fem Komma Tvåan”.

Plötsligt behövs varken eld, fyrverkerier eller gigantiska bollar. Publiken tar över fullständigt.

Allsången fyller festivalområdet och fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter.

Det känns som att den aldrig tänker ta slut.

Det blir ett av kvällens starkaste publikögonblick. Under några minuter känns det nästan som att ”Fem Komma Tvåan” inte längre tillhör personerna på scenen. Den tillhör människorna framför dem.

Strax därefter får bandet syn på en skylt med texten ”Kan du designa min tatuering?”

Tjejen bakom skylten heter Viola och fiskas upp ur publikhavet. En spritpenna kommer fram och på hennes överarm skriver de ”Gör vad du vill”.

Resultatet betraktas.

Nää.

Så det kompletteras med ett rejält hjärta. Om Viola faktiskt gör verklighet av motivet återstår att se, men mitt bland all pyro blir det ett av kvällens charmigare ögonblick.

Därefter bjuder Bolaget på en helt ny låt som ännu inte finns på Spotify och som enligt bandet ska dyka upp på det kommande albumet. Exakt vad den heter lyckas jag inte uppfatta, men ”Kom och dansa med mig” är min bästa gissning utifrån refrängen.

Till slut kommer ”Farväl”.

Scenen slocknar och människor börjar lämna området. Det ser verkligen ut som att kvällen är över.

Men något saknas.

”Kan Inte Gå”.

Plötsligt tänds scenen igen och introt drar igång.

Publiken JUBLAR.

De som redan börjat röra sig därifrån får anledning att vända om. ”Kan Inte Gå” har sparats till absolut sist och blir precis den massiva allsångsfinal som spelningen förtjänar.

När sista tonen klingat ut återstår bara orden:

”Allt vackert har ett slut. Tack för oss!”

Och den här gången är det faktiskt över.

Ett galet högt betyg

Det här är en festivalshow där det nästan aldrig står still. Eld, fyrverkerier, ramper, gigantiska bollar, spontan publikinteraktion och fyra personer med ett närmast obegränsat energiförråd.

Men framför allt finns låtarna där.

Bakom alla effekter finns en hitkatalog som får publiken att sjunga från början till slut. Lägg till Viola på scenen, den ändlösa allsången under ”Fem Komma Tvåan” och en produktion som knappast håller igen, och resultatet blir en förbaskat bra konsert.

Så något ”fem komma två” i betyg blir det inte.

Hade ni bara låtit bli att sjunga att jag luktar som en gammal man precis efter att eldkanonerna gett mig en dusch kanske det hade blivit en femma.

Skämt åsido. Jag delar i princip aldrig ut femmor, så 4,5 av 5 är ett galet högt betyg för att komma från mig.