Daniela Rathana - "Så mycket mer än bara lagom"

Daniela Rathana håller inte igen och är inte rädd för att vara "för mycket". Det finns en medveten överdrift i hennes musik. Hon kan vara glamorös, självsäker, dramatisk och humoristisk – ibland i samma låt. Hon visar vem hon är när hon tar för sig på scen.

Det var dags för Daniela Rathana att kliva in på Gröna Lunds stora scen och hon gjorde det med en självklarhet. Hon var inte ensam på scen utan med sig hade hon sitt band och fyra dansare. Alla hade färstarka kläder de tycktes valda med humor och tankarna gick till att det är tema "clown". Jag blev glad bara av att se dem.

Daniela drog igång konserten med en hög energi redan från början. De tre första låtarna efter introt  var "Efterlyst", "69" och "UT!", vilka skapade ett högt tempo. Dansnumren omvandlade stundtals konserten till mer av en show. Från där jag stod upplevde jag publiken som lite försiktig i början.

Konserten fortsatte med "Säg nåt" vars text visar en skörhet hos Daniela. Jag tolkar texterna som en längtan efter en trygg famn, men att osäkerheten bidrar till att det blir fel och tillfället går en förbi och man förlorar den man egentligen velat ha nära. "Alltid blå" följs av "Full av mig själv" som kan tolkas som ett försök att dölja och gömma en skör osäkerhet bakom en dimma av alkohol. Låtens text framförs motstridigt med en kaxig ton som understryker en önskan att dölja kanske den på insidan lilla Daniela. 

Publikens engagemang och energi ökade i och med "Mangatårar". Efter låten skrek Daniela ut till publiken att hon har DAMP och frågade publiken: Är det någon mer än jag som har det? och hon fortsatte med att "allting ska gå så fucking fort!" Det var lätt att ana att låten "Fortare" kom därnäst och lika snabbt steg jublet från publiken som nu hade taggat till.

"Nala" framfördes och därefter "Puss & Kram" som var populär hos publiken. Det är fin känsla och tidvis bra drag i Danielas version av Nordmans låt "Vandraren" och de flesta stämde in i allsång under refrängen. De fortsatte sjunga inledningsvis till låten "Fuck ditt liv" som handlar om förlorad tid som inte kommer tillbaka, vilket är tankeväckande.

Daniela peppade publiken till att fortsätta genom uppmaningen "Hjälp mig att sjunga nu!" - och hon lyckades. Publiken tycktes älska "Hatar dig" och allsången tog fart igen. Daniela gick ner i scendiket där hon stannade kvar ett tag för att visa sina fans uppskattning. När hon var tillbaka på scenen hördes ett högt "Nu kör vi!" och publikens jubel ekade över Gröna Lund och Daniela peppade vidare: "Ni sjunger så bra! Ni måste sjunga mer".

Scenröken låg tät vid några tillfällen under konserten och nu var det dags igen när hon började sjunga Veronica Maggios "Satan i gatan" som uppenbart var en annan favorit hos besökarna. En liten bit in i låten dök gästartist Jalda Badouran (@superjalda) upp och de båda bjöd på högt tempo, mycket energi och de såg ut att trivas tillsammans på scen.

"Pillow princess" framfördes i ett lugnare tempo. Låten handlar kanske om att våga slappna av och vara nära - att våga vara den man är utan krav på att hålla taktpinnen och leva upp till något som man kanske inte alltid är.

En berättarröst läste som i början av en saga om en liten flicka innan låten "Farstaglitter" började. Den handlar om det Daniela i sin ungdom strävade efter - att hon ville verka vara mer än hon var med små medel. Lugnet lade sig på scenen till den stämningsfulla "Nu till livet" som berör smärta och skörhet. När "Where strippers go to die" ebbar ut lämnar den ett utrymme för eftertänksamhet. Sången pendlade ibland till att bli riktigt kraftfull som förstärktes av ett starkt scenljus med blinkande strålkastare vilket i sin tur ökade energin hos publiken som då var mer "på".

Daniela Rathana gav uttryck för sin tacksamhet till sin publik: "Tack som fan. Tack för att ni tog er hit" och hon avslutade starkt med låten "Kyss" som är en av mina absoluta favoriter. Texten får tala för sig själv. Publiken gav nog här artistens allra bästa respons. Alla sjöng med och konserten avslutade när den var på topp. Daniela lämnade scenen med ett TACK FÖR ALLT!

En färgsprakande konsert med en hel del som hände på scenen. Duktiga dansare bidrog till att framförandet under många låtar snarare var show än en ren konsert. Daniela själv är en modig, vågad och en mycket färgstark person - som inte bara avser kvällens klädval utan hon utstrålar också en självsäkerhet och har en stark scenpersonlighet.

Danielas texter är vågade och kaxiga ena stunden till att växla till att bli mer självutlämnande och därmed sårbara. Hennes signum är texterna i kombination med hennes utstrålning på scen. Att hon därtill har en jäkligt bra röst bidrar till hennes alldeles egna sound. Hennes låtar upplevs grunda sig på egna erfarenheter och är ofta avklädda - både bildligt och bokstavligt talat. Jag tycker mig ana många tillfälliga förälskelser som inte slutar som hennes längtan efter kärlek drömmer om. I hennes sökande efter sann lycka tycks texterna avslöja alltför trassliga relationer och sårade känslor som inte blev som hon hoppades på. Om det stämmer? Ja, det vet bara Daniela.

Någon sade till mig att hon under konserten hade "en oförtjänt liten publik" - och jag håller med. Publiken som var på plats blev dock mer och mer aktiv vartefter konserten pågick. Stämningen och energin ökade successivt. Där var för få i publiken för att fylla Gröna Lund, men jag var där och ångrar inte en sekund. Det är inte publiken jag ska sätta betyg på och Daniela Rathana har både rösten, låtarna, karisman och useendet - och det är på scen hon får förutsättningar att visa vem hon här. Av mig får hon en klar fyra i betyg.

Tack Daniela för en bra konsert!