DJ Snake på Bonfire Festival: En kritisk granskning av den moderna DJ-showen

DJ Snake är knappast något litet namn inom den elektroniska dansmusiken. Bakom artistnamnet finns den franske producenten William Grigahcine, som under det senaste decenniet varit med och skapat några fullständigt enorma hits. ”Turn Down for What” med Lil Jon, ”Let Me Love You” med Justin Bieber, ”Taki Taki” med Selena Gomez, Ozuna och Cardi B samt ”Middle” med Bipolar Sunshine är några av dem. Lägg därtill Major Lazers ”Lean On” med MØ, där DJ Snake också är en av producenterna, och det råder knappast någon tvekan om hans förmåga att skapa musik som når en gigantisk publik.

Det är alltså inte DJ Snake som producent jag har några större problem med.

Det är det här med DJ på en stor festivalscen som jag inte riktigt förstår.

Redan från början är det ett fullskaligt spektakel på Bonfire Festival. Basen mullrar, ljuset blinkar och det är konstant eld. Så mycket eld att pyrotekniken efter ett tag nästan känns som ytterligare en medlem av ensemblen.

Mitt i allt står DJ Snake bakom en enorm ställning i två våningar. Problemet för oss som står längst fram är bara att han befinner sig så högt och långt bakom sitt mixerbord att vi knappt ser honom.

Vi ser händerna.

Två viftande händer ovanför kanten.

Vid några enstaka tillfällen kliver han upp ännu högre och blir faktiskt synlig för publiken längst fram, men större delen av tiden består den visuella kontakten med kvällens huvudperson av ett par armar och händer som dyker upp och försvinner.

Det gör knappast underverk för min redan något skeptiska inställning till DJ:s på stora festivalscener.

Från min position är det dessutom svårt att se vad DJ Snake faktiskt gör med utrustningen där bakom. Någon knapptryckning här och där går säkert min blick förbi, men det som framför allt syns är händerna i luften. Däremot används mikrofonen desto flitigare.

”Bonfire!”

”One, two, three!”

”Come on!”

”Hands up!”

Och händerna åker upp.

Strax därefter kommer pyrotekniken.

Efter ett tag börjar man förstå dramaturgin. DJ Snake ropar något, publiken svarar, musiken bygger upp, händerna åker upp och sedan kommer ett basdrop ackompanjerat av ännu mer eld.

Vid ett tillfälle ska vi ropa ”hi!” tillbaka till honom. DJ Snake ropar, publiken svarar. Sedan gör vi det igen. Och igen. I något som börjar kännas som en evighetsloop.

Och publiken älskar det.

Det ska verkligen poängteras, för tittar man runt omkring sig är det svårt att hävda att DJ Snake misslyckas med sitt uppdrag. Framför allt den yngre delen av publiken hoppar, dansar och följer villigt varje instruktion som kommer från scenen.

Själv börjar jag däremot känna mig ungefär 137 år gammal.

Musikaliskt känner jag igen flera låtar och melodier som dyker upp under setet, men ofta i andra skepnader än jag är van vid. Det är egna produktioner blandat med annan musik, remixer, edits och mashups. För den som älskar DJ-kulturen är det förmodligen en stor del av tjusningen – bekanta låtar rivs isär och byggs ihop till något nytt som passar kvällens set.

För mig förstärker det snarare nattklubbskänslan.

Jag inser samtidigt hur mycket surgubbe jag låter som när jag skriver det här, men ibland känns det lite som om jag själv skulle sätta ihop en mix med Slipknot-låtar, ställa mig bakom ett stort mixerbord, trycka på play och sedan vifta med händerna medan ”Duality” dånar ur högtalarna.

Skillnaden är förstås att ingen rimligtvis skulle betala för att se mig göra det.

Och för att vara rättvis mot DJ Snake är jämförelsen naturligtvis grovt förenklad. DJ-kulturen handlar om betydligt mer än att trycka på play, och ingen kan ta ifrån honom det han åstadkommit som producent. Han har skapat musik som spelats miljarder gånger och vet uppenbarligen exakt hur man bygger elektronisk musik för enorma publiker.

Det är själva liveformatet jag inte begriper mig på.

För när en artist står på den största scenen på en festival vill jag känna att det finns en anledning till att jag behöver vara just där och se det hända. Och när personen jag ska titta på dessutom tillbringar större delen av spelningen gömd bakom en två våningar hög konstruktion blir den känslan ännu svårare att hitta.

Musiker? Ja, DJ Snakes meritlista som producent talar för sig själv.

Liveartist? Där är jag betydligt mer tveksam.

För här känns det stundtals mest som att befinna sig på en gigantisk nattklubb som flyttats ut på ett festivalområde och fått en närmast obegränsad budget för eld och pyroteknik.

Till slut lämnar jag.

Inte för att spelningen är misslyckad. Tvärtom verkar människorna framför scenen ha förbannat roligt. Jag lämnar för att jag inser att det här helt enkelt inte är för mig.

DJ på en klubb? Absolut. Alla dagar i veckan.

DJ Snake som producent? Inga invändningar.

Men DJ på stora scenen på en festival som Bonfire?

Nja.

Ni får kalla mig surgubbe. Ni får kalla mig gammalmodig. Jag kan leva med båda.

Och när ännu ett basdrop mullrar bakom mig medan jag går bort från scenen får jag nog bara acceptera mitt nya liv som surgubbe.