Miriam Bryant gjorde Ulriksdals slott till sitt vardagsrum

Miriam Bryants sista konsert för i år var på fredagen vid Ulriksdals Slott, som en del av Musikveckan där. Fanny Avonne fick uppdraget att få igång publiken innan Miriam skulle ta över kvällen. Mer om det i separat recension.

I torsdags spelade Miriam i Göteborg och på fredagen i Stockholm. Ibland är det snabba ryck i musikbranschen. Vilket arbete det måste ha varit att flytta hela scenografin! Jag inser att jag börjat nörda in lite på de olika storskärmar som artisterna använder sig av. Från Veronica Maggios triangelformade förra veckan till vad jag föreställde mig som en oval portal ovanför Miriam Bryant och musikerna på scenen.

Det är nog en hel vetenskap bakom dem och alla har säkert sin symbolik. Så vore nog intressant att veta mer om dem. Men ack så viktigt det ha blivit i helupplevelsen av konserten, särskilt för alla dem som befinner sig på lite avstånd från scenen.

Miriam bjöd på sig själv och mycket av mellansnacket handlade om kärlek, både lycklig och olycklig. Bland annat om en pojkvän som bodde i Kista, en resa till Santiago och ett nyår i Valparaiso. Om att vara hopplöst kär och kanske lika hopplöst rädd för den kärleken. Och hur den rädslan ödelade just den relationen. Det blev introt till ”Santiago”.

Trots att scenen var stor fanns där en hemtrevlig känsla. Och då var det inte bara tack vare alla vardagsrumsmöbler, växter, prydnader och tjusiga lampor. I vissa stunder satt musiker, körsångare och Miriam avslappnat bredvid varandra. De sjöng, spelade och det hela andades hemtrevnad och kärlek. Det kändes mysigt. Turnélivet och allt tid de tillbringar tillsammans märks. De verkade väldigt tajta och samspelta.

Hon berättade att hon hade klätt sig i svart för att hedra den norska kungen. Och pratade om att man tänker sällan hur det måste vara att bo på ett slott hela sitt liv. Att behöva ha en titel och leva upp till nån slags ideal. Att vara på ett visst sätt. ”Känner ni så ibland?”, frågade hon. Och det hördes spridda ”ja” i publikhavet. ”Även vi vanliga dödliga känner så”, konstaterade hon och började sjunga ”Ge upp igen”.

Lite senare under kvällen utan att säga nåt om det sjöng hon Dolly Partons ”I Will Always Love You”, bakade in "Avundsjuk på regnet" och lite ”Jolene” på slutet. Det var en fin hyllning. Ibland, eller kanske ganska ofta, får musiken föra talan.

Kort därpå gjorde hon ett långt intro om en filur som dundrade rakt in i hjärtat på henne. Hon sa att han kändes både som en lillebror och storebror på samma gång. Han var född 1997, samma år som hennes lillebror. Och hon erkände att hon var besatt av den årgången på grund av lillebror. Dessutom var filuren också från Göteborg. Det var dags för kvällens gästartist. Hon bad oss att ge honom ett varmt välkomnande. Det var ingen mindre än Victor Leksell som klev in.

Publiken jublade förtjust. Det är alltid roligt med en bonusartist och det är väldigt tacksamt för dem också kan jag tänka mig. De sjöng ”Tystnar i luren” och vi sjöng med. Hennes mest inbitna och kanske även yngsta fans var längst fram och de sjöng nog oavbrutet i alla låtar, och extra mycket och starkt när hon vid ett flertal tillfällen under kvällen bad om det.

Det är kanske just det som känns så stort med Miriam, att hon står där på scen framför tusentals människor och ändå lyckas nå fram till var och en av oss. Hon bjuder på sig själv, gör sig sårbar och visar de där mindre smickrande sidorna som vi alla har. Hon talar om kärlek, rädslor, misstag och allt det där mellan himmel och jord som vi alla går runt och brottas med.

Konserten var bitvis lugn och mysig. Bitvis så höjdes tempot. Varje gång skiftningen skedde kändes rösten för stor för det lilla och mysiga vardagsrummet som scenen nyss varit. Men där tog skärmarna vid och underlättade övergången från nåt som nyss var intimt till nåt mer storslaget och mäktigt. Det var en fin kontrast.

Obemärkt hade natten smugit sig in och känslan var att sista låten kom alltför snabbt. Efter att ha ropats in av publiken igen blev det ytterligare två låtar. Det blev en härlig sensommarkväll utan en droppe regn under konserten och hemgången från Ulriksdals slott blev som vanligt ett äventyr i mörkret.