Self Deception levererar explosiv rockshow på Trosa Galejet 2026

TROSA. Det är lite extra roligt att se ett band som Self Deception på en scen som Trosa Galejet. Festivalen har blivit ett uppskattat inslag i den sörmländska sommaren, men att lyckas locka ett av Sveriges hetaste moderna rockband till idylliska Trosa visar att arrangörerna vågar satsa även på den tyngre musiken. För publiken innebär det en chans att uppleva ett band som lika gärna hade kunnat stå på betydligt större festivalscener.

Self Deception har på bara några år etablerat sig som ett av Sveriges mest intressanta moderna rockband. Med en blandning av alternativ rock och modern metal har Stockholmsbandet vuxit långt utanför landets gränser. Tidigare i år släppte de albumet One of Us via Napalm Records och fortsätter att bygga vidare på sin internationella framgång.

Efter sommarens spelning på Sweden Rock Festival, där publiken bjöd på en massiv wall of death, väntar nu en betydligt mer intim inramning. Omkring hundra personer har samlats framför scenen och bara ett femtontal står längst fram vid kravallstaketet. För ett band som är vana vid betydligt intensivare publikrespons känns det oväntat glest – men Self Deception spelar inte en sekund som om de stod inför hundra personer. De levererar som om hela området vore fullsatt.

När One of Us drar igång sitter ljudet direkt. Ronny Westphals gitarr har precis rätt tyngd, Erik Ingels Grahams trummor driver låten framåt och Patrik Carlberg Hallgrens bas ger ordentlig botten åt ljudbilden, samtidigt som Andreas Clarks sång ligger kristallklart i mixen. Det är en av de där spelningarna där ljudteknikern gör ett jobb som knappt märks – just för att allting fungerar så bra.

Tyvärr går det inte att säga samma sak om ljuset. I stort sett hela spelningen präglas av kraftiga bakljus som lyser rakt ut mot publiken. Resultatet blir ett konstant motljus där bandmedlemmarna gång på gång förvandlas till siluetter. För publiken blir det stundtals svårt att se uttrycken på scenen och för fotograferna i diket är det en riktig mardröm. Ett band som bjuder på så mycket energi förtjänar betydligt bättre ljussättning.

Produktionen i övrigt håller däremot hög klass. Redan från första låten skjuter eldflammor upp från scenkanten och återkommer genom hela konserten. Halvvägs in exploderar dessutom konfettikanonerna över publiken. Self Deception skalar inte ner sin show bara för att publiken är mindre – Trosa får en produktion som hade gjort sig lika bra på en betydligt större festivalscen.

Patrik Carlberg Hallgren sticker ut lite extra under kvällen. Basisten har något blinkande i munnen som ger honom ett nästan neonfärgat leende när han rör sig över scenen. Vid flera tillfällen plockar han även fram vattenpistoler och skickar iväg salvor mot publiken. Om någon faktiskt blir träffad är svårt att säga med tanke på avståndet till kravallstaketet, men försöket uppskattas och visar att det finns gott om glimten i ögat mitt bland de tunga riffen.

Setlisten bjuder på en väl avvägd blandning av nytt och äldre material. One of Us, Time's Up, Blood & Scars, The Scandinavian Dream, Matthew McConaughey, Goddamn Me, Hell and Back, Don't Belong, The Wedding, Smoke You Out, Break!, Psycho och avslutande Fight Fire With Gasoline håller tempot uppe från början till slut.

En rolig detalj utspelar sig också en bit in i konserten när medlemmarna i Scarlet, som spelade tidigare under kvällen, dyker upp ute bland publiken för att se spelningen. Besöket blir kort – efter ungefär en låt försvinner de vidare igen – men det är en liten detalj som inte alla i publiken lär ha lagt märke till.

Mot slutet börjar faktiskt fler människor hitta fram till tältet. Publiken växer något, men det är fortfarande glest och framför allt sker det alldeles för sent. De som kommer nu har redan missat en stor del av en spelning som definitivt hade förtjänat fler åskådare från start.

Under näst sista låten tar Carlberg Hallgren dessutom steget hela vägen ut till publiken. Han lämnar scenen och tar en sväng bland besökarna samtidigt som han fortsätter spela. Det blir ett av kvällens starkaste ögonblick och suddar för en stund ut avståndet mellan scenen och den annars ganska glest utspridda publiken.

Inför avslutande Fight Fire With Gasoline försöker Andreas Clark få igång en klassisk festivalfinal. Han ber publiken att sätta sig på huk innan alla ska hoppa upp samtidigt när låten brakar loss. De som står längst fram hakar på, men med den fortfarande glesa publiken blir effekten aldrig den mäktiga explosion som bandet sannolikt hade hoppats på.

Bandet sparar däremot inte på krutet. Under den sista låten återvänder konfettikanonerna samtidigt som eldflammorna avlöser varandra i ett rasande tempo. Det är eld, konfetti och fullt ös hela vägen in i mål – en final värdig en betydligt större festivalscen.

När de sista tonerna klingat ut är kvällen ändå inte riktigt över. Bandmedlemmarna går fram till scenkanten och skickar ut ett gäng plektrum och trumpinnar till de trogna fans som stått längst fram under spelningen. Det blir ett fint och personligt tack innan Self Deception lämnar scenen.

Self Deception visar ännu en gång varför de fortsätter att vinna mark på den svenska rockscenen. Musikaliskt är det här en spelning som håller hög klass från första till sista tonen. Ljudet är nästintill perfekt, scenshowen bjuder på eld, konfetti, vattenpistoler och ett band som verkligen ger allt på scen.

Det som håller tillbaka helhetsintrycket är istället sådant som bandet själva knappast kan påverka – en ovanligt gles publik och en ljussättning som många gånger motarbetar showen istället för att lyfta den. Det drar ner betyget något, vilket nästan känns orättvist mot bandet eftersom deras egen prestation är grymt bra på i stort sett alla sätt. Self Deception gjorde helt enkelt sin del av jobbet den här kvällen – och gjorde det förbannat bra.