Terra på Way Out West: Nu är genombrottet här på riktigt

Terra grundades för snart tio år sedan, och jag såg dem själv för några år sedan, när de fortfarande turnerade runt på studentspelningar i landets studentstäder och spelade för salar med betydligt färre själar än det ryms folk i ett festivaltält. Sedan debuten “Terrarism” 2016 har vägen varit lång, och på lördagskvällen i Slottsskogen blev det uppenbart att genombrottet inte längre är på gång, utan det är här. Uppgraderingen från Höjden, den mindre scenen de stod på förra gången, till Linnéscenen säger sitt.

Det märktes direkt i öppningen. När bandet drog igång “Glöm mitt namn”, vårens singel inför det nya albumet, dånade tältet av en allsång man annars förknippar med de riktigt slitna favoriterna. Nästan hela publiken kunde vartenda ord. Längst bak i tältet hördes Karl Sundström knappt, publiken hade helt enkelt tagit över sången. Så fortsatte det kvällen igenom. Det räckte att första tonen på nästa låt slog an för att totaljublet skulle bryta ut på nytt. Ingen låt bara spelades, varje låt var hundra procent, både från bandet och från publiken.

Nya som gamla, det spelade ingen roll, alla sjöng med i allt. Trycket från allsången studsade mot tältduken och tillbaka, och det gick att se på bandet att de kände av att allting satt, varenda låt flög, ingen floppade. Setlisten kändes igen från årets tidigare spelningar, med tyngdpunkt på det nya materialet men med gott om plats för de gamla favoriterna. Precis vad publiken kommit för helt enkelt.

Tältet fylldes av både unga och gamla. Terra har till viss del ungdomlig musik och de festande unga satte tonen. Men bland dem stod också en äldre publik, kanske sådana som länge saknat just den här sortens band, och sjöng med för fulla muggar.

Det enda jag saknade var leadgitarren. Många av Terras låtar bärs upp av sina gitarrdetaljer. De små figurerna som lyfter en redan bra låt till något extra. Under spelningen drunknade tyvärr mycket av det i ljudbilden, leadgitarren låg för lågt i mixen och svaldes upp. Det är just den sortens detaljer man vill åt när man ser ett band man älskar live, och att de föll bort var det enda som skavde under en annars lysande kväll.

Avslutningen med deras största hit “Underbara saker” kändes som en gåva till publiken, en sista gemensam explosion innan ljuset tändes. För lysande var kvällen. Terra gav precis den där gemensamma, nästan svettiga upplevelse som ett fullpackat festivaltält kan ge, inför en publik
 om kunde deras katalog utan och innan. Några år efter studentspelningarna står de på en av festivalens större scener och äger den fullständigt. Genombrottet är på riktigt.