Drottningen är tillbaka. Och hon är här för att stanna

Det jobbigaste med en konsert är oftast väntan innan. Ikväll tog DJ Marimba bort en stor del av den tristessen med ett ganska skönt set bakom skivspelarna. Ett par låtar efter att hon klivit av äntrade Titiyo scenen med sitt band. Då strömmade även publiken fram. Det är det fina med Mosebacketerrassen, man kan komma riktigt nära scenen och artisterna. Det blir en nära kontakt och den blir påtaglig när Titiyo börjar sjunga.

Hon började med Mando Diaos ”Sorgen”,  Joakim Thåströms ”Stjärna som är din” och Eva Dahlgrens ”Egoism” för att sen bjuda in trumpetaren Goran Kajfeš att spela Marie Bergmans ”Arvet” och Cornelis Wreeswijks ”Somliga går med trasiga skor”. Samtliga är hennes tolkningar av låtar som finns i hennes senaste skiva ”Hemland”.

Det handlar inte bara om att göra covers, utan om att se låtarna på ett nytt sätt och ge dem ett parallellt liv. Vissa låtar kanske man upptäcker först med den nya tolkningen. Andra är så pass välkända att originalet präglar lyssnandet, vare sig man vill eller inte.

Titiyo omger sig med skickliga musiker och väver in pauserna mellan låtarna med anekdoter, som den med väninnan från Island som hon ständigt försöker övertala att ta med henne till Island. Och jag förstår henne precis, jag hade också försökt. Väninnan tröttnade till slut och sa att det var som att hon skulle tjata på Titiyo att ta med henne till Solna. Det kändes som en bra deal. En tripp till Solna mot en tripp till Island. Jag köper det. Titiyo var inte lika sugen på det. Men anekdoten blev en perfekt intro till låten ”Solna”.

Vilken ynnest att stå här på Mosebacketerrassen och lyssna på Titiyo och ömsom titta på scenen och ömsom se ut över staden under oss. Kvällarna börjar bli lite kallare men de är fortfarande sköna och än mer när musiken omger oss. ”Vad fint att ni är här”, säger Titiyo. Jag tror att vi alla tycker det med.

De två följande låtarna är Ulf Dagebys ”Gallret” och ”Gnistrande snö”. Den första är väldigt vacker, men också lite tråkig. Inte för att den är dålig, utan för att jag väntar på att rösten ska komma in och när den inte gör det blir jag frustrerad och rastlös en kort sekund. Dumt när det är en instrumentell låt, men den insikten kommer sen. Jag vet att jag hakar upp mig på det. Det är nog mest för att jag behöver sällskapet av mänskliga röster till musiken, men det är en högst personlig åsikt. Jag vill höra Titiyos stämma.

Och när den tar över blir det också kvällens höjdpunkt. För mig kommer den i de låtar som följer. Först med en låt som jag inte hade hört tidigare eller snarare inte lagt märke till. Mikael Wiehes ”Sakta lägger båten ut från land” som i sig är en tolkning av Bob Dylans ”It’s all over now, baby blue”.

Det var allt, musiken, orden och Titiyos röst.

Poetiskt så att jag tappade andan.

Från en ny favorit till en gammal, när tonerna till en av Titiyos största hits började låta. Dessutom var det den ena av de två låtar hon skulle sjunga på engelska: ”Come Along”.

Titiyo sjöng på engelska när det begav sig och det var på det språket som jag upptäckte henne. Det brukar vara så. Man kopplar en artist till det språk man först hörde dem på och det är också det som känns mest naturligt. Att byta språk tar emot.

Men jag måste säga att Titiyo på svenska är för mig strået vassare. Hon är helt fantastisk. Man kommer närmare. Det blir plötsligt mer personligt och träffar djupare. Orden känns mer som hemma och därför sjunker de också in på ett annat sätt. Det är inte bara en fråga om att rösten förändras när hon sjunger på ett annat språk. Orden gör det också.

Med det sagt så är även den andra engelska låten hon sjunger ”Longing For Lullabies” förtrollande vacker.

Mitt emellan de två engelska låtarna är budskapet lika tydligt som sant. För att parafrasera henne och även nästa låt som hon sjunger: "Drottningen är tillbaka".

Alla lämnar scenen men publiken applåderar och ropar efter mer så de återvänder för en sista låt. Nu har Titiyo dessutom med sig en kör på tre personer.

Hon berättar att när Marie Fredriksson skrev ”Tro” handlade den om en kärleksrelation. I Titiyos tolkning är det istället en tanke kring framtiden.

Det var en intressant inblick i vad tolkningen egentligen kan vara. Det handlar inte bara om hur man väljer att sjunga en låt. Det handlar också hur man väljer att förstå den. Och kanske är det just det jag tar med mig hem från kvällens konsert. Under tolkningsprocessen så har låtarna blivit Titiyos. Hon har inte bara sjungit dem. Hon har hittat nåt eget i dem.

Så ja. Drottningen är tillbaka. Och hon är utan tvekan här för att stanna.