Veronica Maggios segerrika återkomst: Succé inför fullsatt Stockholms Stadion

Det var tio år sen Veronica Maggio stod just här, på en så pass klassisk scen som Stockholms Stadion. Det har hunnit hända mycket under de åren. Redan då hade hon fem plattor i bagaget. Efter konserten på Stockholms Stadion blev hon den första svenska kvinnliga soloartisten att fylla den arenan med en publik på cirka 20 000.

Under de följande tio åren har hon hunnit släppa ytterligare tre skivor, den senaste, ”Sciura”, kom i två omgångar. De åtta skivorna ger henne en stor låtskatt att välja bland. Dessutom har alla spelningar under dessa år gett henne scenrutin och lägger man till på det en uttalad längtan att spela på Stockholms Stadion igen så anar man att det blir en bra konsert. Förväntningarna var stora och publiken strömmade till arenan. Utanför stod det på en skylt: ”Stadion. Veronica Maggio, lör 22 augusti, utsålt.”

För att komma in i stämningen dagen till ära hade Yaeger bokats in som öppningsnummer. Mer om hennes konsert hittar du i en separat recension. Så efter en paus på runt 45 minuter då Yaegers scenografi plockades bort var publiken mer än redo för Veronica Maggio.

Veronica står inte ensam. Hon har en orkester och en stor vitklädd kör som kommer in vid flera tillfällen under kvällen. Hon blandar både nytt och gammalt under kvällen. Och under kvällen gör hon också små introduktioner till vad som komma skall. Hon berättar om svackan hon hade efter succén med ”Satan i gatan”-skivan, 2011. Hon kände att hon inte skulle kunna skriva en till skiva. Men det vände när hon träffade två musikaliska genier och tillsammans gjorde de vad hon själv anser vara sin bästa skiva: ”Handen i fickan fast jag bryr mig”. De två musikaliska genierna var Salem Al Fakir och Vincent Pontare och de klev in på scen. Tillsammans körde de ”Hädanefter” och ”Trädgården en fredag”.

Ena stunden var Veronica Maggio ren energi, för att i nästa stund sakta in som för att hämta andan. Det är nog nödvändigt för att orka med maratonpasset på 2,5 timmar och också ge publiken lite vilopauser. Jag kände hur energin steg i vissa låtar och saknades i andra. Men det kan vara styrkan i låtar som hängt med ett tag som ”Välkommen in”, ”17 år”, ”Jag kommer”, ”Sergels torg” kontra låtar som ”Min vita kanin” och ”En wicked och en blind” som finns med på senaste skivan och inte hunnit växa sig lika starka.

Visuellt var det vackert, bildskärmarna var triangelformade och användes för att visa både Veronica Maggio och publiken live under konserten. Dessutom visades också förinspelade filmklipp och bildspel eller så svämmade skärmen över i nån färg. Under ett av Maggios klädbyten visas ett stroboskopiskt bildspel där man bild för bild kommer närmare Veronica Maggio och även närmare ett epileptisk anfall, kändes det som.

Det är nåt speciellt att dela scen med nån och det märks att nivån och glädjen höjs ett snäpp, både hos Veronica Maggio och hos publiken. Miriam Bryant gästspelade när det var dags för ”Under någon ny” och det är tydligt att de två har delat scen tidigare, de trivs ihop. Men kvällens i särklass största jubel var nog när Håkan Hellström, på väldigt glatt och dansant humör sjöng ”Hela huset” och ”Det kommer aldrig va över för mig” med Veronica Maggio.

Det mest oväntade för mig var inte att Miriam eller Håkan dök upp under kvällen utan det var när hon berättade om sin pappas gamla italienska kassettband, sin förkärlek till stråkar och sjöng låten ”L’appuntamento”. Det blev ett stämningsfullt och vackert ögonblick.

Kvällen avslutades bokstavligen med ett fyrverkeri och med en text skriven på Veronica Maggios mage: ”Tack för ikväll” samt ett hjärta. Efter 33 låtar och 2,5 timmars konsert i ett utsålt Stockholms Stadion med 32 500 personer måste jag nog tveklöst säga: ”Tack själv.”