Wilmer X på Mosebacke 2026: En lektion i musikalisk arv och explosiv liveenergi

Det legendariska skånska bandet Wilmer X har hållit på sedan 1978 och släppte tidigare i år sitt nya album Popmonster. I måndags besökte bandet ett fullsatt Mosebacke, där en taggad publik väntade på att få återse ett av svensk rocks mest långlivade band. Bland besökarna syntes både stolta föräldrar som fått med sig sina barn som sällskap och trogna fans som följt bandet genom årtionden. Redan innan konserten börjar finns det därför en känsla av att kvällen kommer att handla om mer än bara musik – det är också ett möte mellan generationer.

När bandet går upp på scen blir det genast trångt vid stängslet. Publiken hoppar, sjunger med och Wilmer X sätter direkt ett högt tempo. Det dröjer inte länge innan hela spelningen förvandlas till en nostalgifest där bandet friskt hoppar mellan låtar från sin breda repertoar. Gamla favoriter blandas med nyare material utan att konserten känns splittrad eller som en enkel parad av hits.

En av sakerna Wilmer X gör särskilt bra är just detta. Trots att de skickligt kan röra sig mellan rock, pop, blues och andra influenser får de allt att kännas som delar av samma helhet. Låtar från olika delar av karriären passar naturligt bredvid varandra och fungerar tillsammans på scen. Kvällen blir på många sätt en sammanfattning av bandets långa karriär – från det råare och mer direkta till det melodiska och eftertänksamma – samtidigt som allt känns väldigt mycket Wilmer X.

Tidigt under kvällen spelas "Nästa växel" från det nya albumet. Det är en medryckande och uppfriskande rockpoplåt där uttrycket känns något modernare, men utan att bandet förlorar sin identitet. Tvärtom känns låten självklar i sammanhanget och visar att Wilmer X inte nöjer sig med att enbart blicka bakåt. När låten drar igång höjs energin ytterligare och den känslan försvinner varken från publiken eller bandet under resten av kvällen.

Det är också här styrkan i konserten blir tydlig. Wilmer X behöver inte förlita sig enbart på nostalgi för att hålla publiken engagerad. De äldre låtarna får nytt liv på scen samtidigt som det nya materialet står stadigt bredvid dem. Resultatet blir en spelning där det förflutna hela tiden finns närvarande, men där bandet fortfarande känns levande och relevant snarare än som en akt som enbart turnerar på gamla meriter.

Musikaliskt levererar bandet ett imponerande liveframträdande. Ljudbilden känns väl balanserad och låtvalet rör sig snyggt mellan gamla och nya favoriter. Framför allt märks det att medlemmarna har roligt på scen och att de efter alla dessa år verkligen vet vad de håller på med. Det finns en självklarhet i samspelet och en trygghet i framförandet som bara kommer av många år tillsammans, men utan att det för den skull känns rutinmässigt.

Publikkontakten är dessutom något utöver det vanliga och det märks tydligt att Wilmer X har en ovanligt lojal publik. De mest fartfyllda låtarna möts av höjda nävar, allsång och ett konstant gung framför scenen. Samtidigt finns det plats för andra känslor. Under de lugnare låtarna, som "Vem får nu se alla tårar", förändras stämningen och det går att se hur vissa i publiken blir märkbart berörda.

Det är kanske just kontrasterna som gör kvällen så lyckad. Ena stunden är Mosebacke ett enda stort dansgolv där publiken hoppar och sjunger för full hals, i nästa blir stämningen betydligt mer eftertänksam. Någon riktig paus uppstår ändå aldrig. Oavsett tempo är publiken med bandet från början till slut, med fistpumps, allsång och ett lojalt gung i takt med musiken.

Den munspelande medlemmen Jalle Lorensson, som varit med sedan starten 1978, sammanfattar själv konserten träffsäkert mellan två låtar:

”Är det ös så är det ös, ös! Men vi kan även gå djupt. Djupt, djupt.”

Det skulle nästan kunna fungera som en sammanfattning av hela Wilmer X:s karriär. Bandet har förmågan att vara både direkt och lekfullt, men också betydligt mer känslosamt när låtarna kräver det. Under kvällen på Mosebacke får båda sidorna gott om utrymme.

Och kanske är det just därför Wilmer X fortfarande fungerar så bra live efter nästan fem decennier. De spelar inte som ett band som försöker återskapa en svunnen tid, utan som ett band som fortfarande tycker om att stå på scen tillsammans. Erfarenheten finns där hela tiden, men den kombineras med en spelglädje som smittar av sig på publiken.

På Mosebacke blev det en kväll där generationer möttes, där gamla favoriter fick nytt liv och där nya låtar utan problem tog plats bredvid klassikerna. Framför allt visade Wilmer X att de fortfarande kan skapa både ös och djup – och att de, efter alla dessa år, fortfarande vet precis när det är dags att lägga i "Nästa växel".