Yngwie bjöd på kompromisslös gitarrshow på Skogsröjet

Före Yngwie spelade Erik Grönwall inför storpublik. En stor del av publiken valde att lämna området efter Grönwalls spelning, men de som stannade kvar samlades desto tätare framför scenen.

Scenografin sa allt om kvällens maktbalans. Högersidan dominerades helt av en gigantisk vägg med Marshall-förstärkare, vilket lämnade scengolvet fritt för stjärnans poser. Vi fotografer blev strikt hänvisade till den vänstra halvan i diket, vilket också innebar att Yngwie konsekvent fotograferades från en och samma sida.

Malmsteen presenterar aldrig sina bandmedlemmar för publiken, men de gör ett imponerande arbete i skuggan av huvudpersonen. Keyboardisten och sångaren Nick Z. Marino bär stora delar av de äldre låtarna med en stabil sånginsats, basisten Emilio Martinez levererar ett orubbligt fundament och trummisen Wyatt Cooper håller ihop ett högt tempo med imponerande precision.

Kvällens kanske mest hårt arbetande person efter Yngwie själv var hans gitarrtekniker. Med jämna mellanrum fick han springa in på scen för att hämta och lämna gitarrer – ett antal byten som var omöjliga att hålla räkningen på. När det inte var gitarrer som skulle bytas ut kom han in för att fylla på med nya plektrum på mikrofonstativet inför nästa omgång av kast och sparkar ut över scenkanten.

Just plektrumen blev en liten föreställning i sig. Yngwie kastade och sparkade ut dem med jämna mellanrum, men knappt ett enda nådde ut till publiken. De blev istället kvar på scengolvet eller ramlade ner i diket. Ett av dem landade mellan mina fötter medan jag fotade. Efter ett par frenetiskt viftande armar från publiken gav jag det till en kille som blev otroligt tacksam – ett litet bevis på den närmast religiösa status Yngwie fortfarande har bland sina trogna följare.

Musikaliskt bjöd Yngwie på precis det hans publik kommit för att höra. Klassiker som "Rising Force" satte tonen direkt och under kvällen fick publiken även höra instrumentala favoriter som "Far Beyond the Sun", en låt som har en särskild status bland gitarrister världen över. Resten av konserten var en uppvisning i den neoklassiska spelstil som gjort honom världsberömd. Hastigheten och precisionen är fortfarande imponerande, även om de många solopartierna ibland blir så långa att de nästan övergår från låtar till rena gitarrdemonstrationer. För den invigde är det ren njutning. För den oinvigde kan det stundtals bli svårt att skilja musikalitet från teknisk briljans.

Konserten avslutas med att hela bandet tackar publiken tillsammans. När de övriga musikerna lämnat scenen står Yngwie Malmsteen kvar ensam och tar emot publikens sista applåder.

Man kan ha åsikter om den typen av artistpersona, men samtidigt finns det något uppfriskande i att Yngwie Malmsteen aldrig försöker vara något annat än just Yngwie Malmsteen. Han har byggt sitt rykte på kompromisslös virtuositet och en självklar tro på sin egen roll, och efter över 40 år på världens scener finns det egentligen ingen anledning att förvänta sig något annat. De som stannade kvar framför scenen fick precis den show de kom för att se. Jag lämnade inte konserten med en ny bild av Yngwie Malmsteen – jag lämnade den med känslan att myten stämde ganska bra.