Jan Hammarlund är aktuell med den nya singeln “Den sista dalmatinern”, en personlig och lågmäld sång om minnen, sorg och saknad. Låten är tillägnad hans mor Ann-Marie Hammarlund, som gick bort 2014.
I texten återvänder Hammarlund till bilder från moderns hem, där hundarna en gång var en självklar del av livet. Särskilt minns han en dalmatinertrio från början av 2000-talet, med hunden Macken i spetsen.
– När han fick syn på mig paraderade han med en gammal fårskinnsfäll i munnen – jag tror att han försökte likna min mustasch som vid det laget vitnat, berättar Jan Hammarlund.
Han beskriver också Mackens dotter Devilia, som gjorde starkt intryck med sin uttrycksfulla röst.
– Hon hade en livlig prosodi, lite frustrerad för att hon inte hade tillräckligt med mikromotorik i munnen för att göra sig helt förstådd, säger Hammarlund.
“Den sista dalmatinern” rör sig mellan konkreta minnesbilder och existentiella frågor. I sången skildras ett hus som blivit tyst, en värld som krymper och en sista väg bort från det materiella. Samtidigt finns där ömheten kvar — i bilder, brev, rum och hundskall som inte längre hörs.
Låten kretsar kring förlusten av modern, men också kring hur sorgen förändras över tid.
– Det har gått tolv år sedan mamma dog. Jag tänker på henne varje dag. Och jag saknar hundarna, säger Jan Hammarlund.